Läser alltså Munro, samlingen heter Secrets de Polichinelle på franska, tycks heta Open Secrets på engelska (den kom ut 1995) och hittar den inte på svenska.
Och som sagt, jag fattar poängen i ungefär en novell av två. Börjar så smått misstänka att hälften av novellerna inte har en poäng i den där klassiska (novell)meningen. Istället är de lite poänglösa men ger någon sorts inblick i liv.
Hela samlingen gör förresten det, ger inblick i liv. Liv under en period som börjar kring 1850 när den där avkroken av Kanada som hon skriver om, börjar befolkas av européer (gissar jag) som vadar över floder och hugger skog och bränner träd och bygger kojor där möblerna består av kluvna stammar och man skriver till en sorts fattighus om man behöver en fru. Ungefär.
Och hela den grejen, den här tillbakablicken, känner jag igen på något bakvänt vis. Dels är kvinnorna det handlar om någon sorts systrar till Brontë-systrarnas gestalter, rekorderliga fruntimmer som kan ta i och som inte alltid är bildsköna, förutom att de är fattigare och allt liknar på samma gång det där svenska arvet, både de som stannade kvar och de som utvandrade slet ju ont i trakter där det snöade. Ungefär.
En landsända och dess invånare under en lång period. Kvinnor som skjuter och jagar, kvinnor som har jobbiga äktenskap, barn som försvinner.
Flera av historierna innehåller i sig själva långa liv och i och med det flera epoker.
Hittills har krigen lyst med sin frånvaro medan väder, vind och stora avstånd verkar spela en viss roll. Samt präster, oftast anglikaner.
Så på något konstigt vis känns det på sätt och vis som att läsa något som skulle kunna vara svenskt. Eller i alla fall sånt som svenska läsare gillar och känner sig hemma i.
Håller någon med?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar