måndag 15 juli 2013

Det är Vägen


som är mödan värd, heter det nånstans. Boye?
Well, well, sommarens väg avklarad i alla fall. Just hemkommen. 
Vi gick mellan Figeac och Moissac i södra Frankrike. För att precisera lite, liksom ovanför Pyrinéerna mer än ovanför Medelhavet. En bit strax norr om Toulouse.
Och jag fick lära mig att Moissac liksom trycker på Centralmassivets sista knöligheter, sen vet jag inte vad som händer, kanske blir det lite plattare ett tag innan Pyrinéerna tar vid.
För oss som är dåliga på geografi så är faktiskt Frankrike ett helsicke. Inte nog med att i stort sett allt ligger i "mitten av Frankrike", dessutom är det en förskräcklig massa småfloder som rinner ut i större floder som i sin tur rinner ut i olika hav. Och de rinner inte rakt, kan jag säga.
Här var det frågan om Lot ett tag, ett rätt beskedligt vattendrag enligt en flicka på plats. Vill man paddla kanot i strömt vatten så ska man förflytta sig några mil, till Célé
- Här vid Lot badar vi och fiskar gädda och tar det lugnt, sa hon.
Det tyckte jag lät kanon, men eftersom vi inte var där för att göra det, utan för att gå därifrån, så blev det ingen gädda. 
Däremot en del gått. 
Det var mycket upp och ned och kullar och rasande grus och rullande stenar i år också. Varmt, kring 30° varje dag. En rejäl åskskur. 
Rätt snart började vi traska iväg vid sju halvåtta på morgonen, fram till tio är det okej. 
Och sen höll vi på med våra beräkningar och etapper och planering och var man kan köpa picknick (bageri och helst köttaffär behövs) och var det finns en restaurang.
Men principen är denna:
Man (vi) går mellan 18 och 24 km på en dag. Man bor på "gîte d'étape", ungefär som vandrarhem. Man betalar för en sängplats. Ibland hamnade vi i sovsal med andra, ibland fick vi en egen sovsal på fyra. Ofta erbjuder de som har gîten middag och frukost, det ska man ta vara på. För en rimlig summa får man en fyra rätters god middag, ofta lokala specialiteter och alltid med god efterrätt. Särskilt viktigt om man vandrar med barn.
Middagen på gîten är kollektiv, alla som stannar över natten käkar tillsammans. Man möter nya och gamla bekanta, frågar alltid samma saker, hur långt man gått, varifrån man kommer och vart man ska, och så klagar man på de värsta backarna.
Men man hinner också prata om annat, och möter för den delen även andra européer, i år ett trevligt tyskt ungt par som sonen inte pratade tyska med. Men han fattade vad de sa och räckte dem potatisen när de pratade om kartoffeln. Än är inte allt förlorat. Irländare, engelsmän och så fransoser förstås. 

Religiösa höjdpunkter i år blev det sämre med, förra året gick vi ju mellan Conques och Rocamadour, helt otroliga ställen, både vad gäller natur och religion.
I år avslutade vi alltså i Moissac där det ligger en bit kvar av ett jättekloster som hade sin storhetstid på 1000-talet. Kvar av det är ett gäng pelare med skulpterade kapitäl kring en gård och ett jättetympanon som (tydligen) tillhör världsarvet.
I kyrkan sjunger benediktinersystrar aftonsång halvsex varje kväll. Om man bara ska göra en religiös grej i Moissac så är det att gå dit och vara med då. Mycket vackert. Och om man inte är religiös kan man göra det i alla fall - så fint är det.
Annars en vanlig men sympatisk mässa söndag förmiddag i Lauzerte.
Min svägerska tvekar liksom aldrig i såna här lägen, hon ångar på. Så vi satt längst fram i ena vingen av transeptet. Och prästan kom fram och pratade, det gör de med pilgrimerna, ställer några vänliga frågor liksom, och bad dessutom henne att läsa en av texterna, vilket hon gjorde med bravur. Hon medgav även att hon gillar det.
Och så blir man liksom välsignad i klump, ihop med alla andra som är på väg till Kompostella.

Det var en fin vecka i år också. Pojkarna hade vuxit, det märktes, ingen av dem gnällde längre. 15-åringen drog dessutom iväg på höga ben, lätt som en gasell på de där kammarna vi gick på i ett par dagar. Vit stenig väg, låg växtlighet i form av tallar och buskar med läderartade blad, mycket utsikter åt två håll, mängder av insekter och fjärilar. Knarrande cikador överallt.
Och så väntade han in oss vid någon korsväg och sen bar det iväg nedåt igen, och då förändrades landskapet dramatiskt. 
På botten rinner vattnet, grönskan är tung och tät - det har dessutom regnat ovanligt mycket i år - husen ligger i små klungor och på fälten växer solrosor, majs och tobak. 

Vad gäller fåglar: hörde väldigt mycket bofink, några jag inte kan, kring kyrkspirorna flög tornseglare i svärmar på låg höjd och vid Lot, när vi gick över en hög bro tidigt en morgon, hörde vi en näktergal i höga träd på en liten ö mitt i det där bruna klara vattnet. 

Särskild hälsning till Gabi, som är ute och knallar på sitt håll !
Och till alla andra trogna läsare av denna blogg. 
Nästa gång blir det något Helt Annat !

Ciao,

8 kommentarer:

Anna Brodow Inzaina sa...

Tack för denna rapport! Det låter helt underbart att vandra i Frankrike. Jag tänker att jag skall göra massor av sådana saker i mitt nästa liv, när den förbenade avhandlingen är klar, då skall jag också börja leva.

Gabrielle Björnstrand sa...

Låter hur underbart och hemskt ansträngande som helst. Men jag har alltså också gjort mitt för själen. Mer eremitiskt då.

Moissac har jag alltid tänkt mig till, och Vezleay; det ena eller andra av dessa tympanon fick jag i muntan på konstvetenskapen. Sen är man biten. Därtill är man något religiös, och bibelsprängd, det hjälper...:)Men inte mot allt.

Gabrielle Björnstrand sa...

Vacker bild förresten: Vita vägar. Ser ut som på Sudret, Gotland, där min man och jag spenderade några somrar.

Karin S sa...

Anna,
Jag tror att det kommer gå bra, min erfarenhet av avhandlingar är noll, men de vänner jag har som genomfört det hela har faktiskt fått lite av ett annat liv efteråt. Så knoga på !

Gabi,
Alltså det är ju på ett sätt samma, men, antar jag, inte samma. De där jädra medeltidstympanon kommer du nog gilla. Det var ju bara svartvita bilder då jag läste konsthistoria. Tråkigt nog är de FORTFARANDE något av svartvita bilder. Små och gnetiga och kryllande av (obegripliga) detaljer.

Men det finns ju annat du skulle gilla ännu mer, tror jag. Själva rummen, sången, stämmorna. Landskapet, det vilda i det, växtligheten och alla dess okända ingredienser.

Dock, det blir aldrig lika totalvilt och liksom borttappat som i Sverige, om man håller sig till stigar och vägar. Och det gör man. Det är mycket mer genomdraget av civilisation, men inte bara på ont.

Rätt mycket ser annars ut som det gör i Sverige, liksom jag känner igen en hel del blommor och träd. Dock inte allt. Det är mindre främmande än Medelhavsflora + fauna. Och det är jag glad för.

Fö. Jättefin text du skrev, borde skriva det på din sida, men det här är ju en sorts brevväxling. Också.

Lennart Erling sa...

Låter som en helt underbar vandring, lockande, bortsett från värmen.Roligt att du skriver här igen! Vi är många som klickar dagligen...
Min väg till något slags Santiago de Compostela går sedan några år i betydligt kortare etapper längs Hallands kust. Men vi kommer nog aldrig fram. Vilket väl inte heller är meningen.

Karin S sa...

Kul att se dig igen Lennart, har läst ikapp hos dig också.
Det blir ju lite glesare på sommaren, verkar det som.

Ja, du skulle gilla detta, det är jag säker på. Högsäsongen är annars mitten av april till mitten av juni, och det beror nog just på värmen. September, oktober också bra månader.

Något som är bra med att gå i juli är att man inte behöver hålla på och planera resan i detalj innan, man kan under dagen bestämma sig för var man vill sova, ringa och höra om det finns plats och so far har det alltid gjort det för oss.

Hallandskusten bra projekt. Går ni söderut finns det ju en sorts hopp ? ;)

Gabrielle Björnstrand sa...

Senkommet tack och dito.
Ja, rummen, och stämmorna; de gillar jag ju hemma med. Som du väl märkt. Och som sagt: landskap, av vildare slag, är jag alltid befryndad med.

Hakelius, däremot, är för ovild för mig. Kan inte se att någon enda av hans tankar inte sagts förut, i cirka femton till trettio år? Korrekt?

Karin S sa...

Hakelius trodde jag var en tramsig typ, skriver larviga texter med som du säger inget nytt, som jag mindes det.

I den här intervjun tyckte jag att han var helt annorlunda. T ex hans syn på hur Löfven hanterade Mustafa-grejen, den har jag inte läst någon annanstans. Tycker att han har rätt där.
Annat kände jag väl mer igen, och att svenskarna är en sorts tyskar och att väldigt mycket är underförstått i den svenska kulturen - det har jag själv sagt i minst tio år. Så det är väl inget nytt, dock är jag och Hakelius i den frågan inte direkt representanter för majoritetens åsikt. Tror jag.