söndag 10 februari 2013

Läser Stendhals Rött och svart

Läser komma med viss möda Stendahl punkt Han skriver som en bok punkt
I varje mening komma också i dialoger komma finns inskjutna bisatser komma som får sin upplösning efter rätt många krumbukter punkt Kanske är kommateringen något förenklad i den svenska översättningen frågetecken Det som är bra med litteratur i översättning är ju att man kan göra nya översättningar då de gamla börjar kännas förlegade punkt Så icke här punkt

Låt mig exemplifiera komma i min översättning  komma första meningen komma fjärde kapitlet kolon

Citattecken Min hustru är verkligen begåvad utropstecken sade sig komma nästa dag klockan sex på morgonen komma Verrières borgmästare komma medan han gick ned till Sorel den äldres såg punkt citattecken

Man kan bli galen för mindre punkt Men så här håller vi på i det här landet punkt I synnerhet när barnen har dikter att lära in eller textstycken att kunna skriva i läxa till nästa dag ny rad
Rätt som det är så hör man liksom allt som skriven text utropstecken
Stendhal är för mig en författare som skriver i språk punkt Visst finns här långa beskrivningar som i all äldre litteratur öppnar parentes och som gör att mina barn blir galna på den slut parentes men framför allt är det ett minutiöst bygge av ord och skiljetecken punkt Lite som Torgny Lindgren punkt Jag får samma vibbar när jag läser honom punkt Och jag ser liksom inga eller väldigt få bilder punkt Själv är jag tvärtom punkt Jag tänker knappt på de ord jag använder då jag försöker fånga bildströmmen som rinner förbi punkt
Möjligen är Stendhal inte riktigt min grej därför punkt Men jag ska försöka en bit till punkt 
Er


6 kommentarer:

Gabrielle RW sa...

Ha! Det där var roligt, Karin! Väldigt talande läsning om man säger så...
Har aldrig läst nåt av Stendhal varken på svenska eller franska. Jag tror inte ditt inlägg gör mig så väldigt sugen heller. Men det kanske är orättvist? Han kanske borde få en chans. Vi får se. Roligt - och lite jobbigt - var det i alla fall.

Fra sa...

Man lever som man lär, sig. Eller lär sig där man lever. Själv fick jag i början här i landet rödrättning pâ universitetet pga min ofattbara (svenskgrundade) kommatering. Dvs, annat är oläsligt och ickekorrekt. (och reglerna är mycket olika vâa svenska - dvs kommatecknen vi sätter före bisats, nu kommer jag inte pâ nâgot talande exempel, ses i franska ögon som totalt ologiska). Numer störs min franska läsning snarare om det INTE är "rätt" kommaterat. Förunderligt!

Fransyskan H sa...

Ja, det var ju alltsâ jag, inte Fra som kommenterade.
Skall tilläggas: jag tror du kommer gilla Stendahl! När du kommit över punktirritationen.

Karin S sa...

Gabrielle,

Ja, jag ska försöka en bit till i alla fall, för samtidigt så finns där något väldigt direkt i tilltalet, något som liksom går igenom nästan 200 år eller vad det kan bli... en ton, en röst. Det är bara när han/jag trasslar in sig i extremt mycket kommatecken och liksom inte kommer till saken, som jag lessnar.
Han tar ju tid på sig, han har inte, likt dagens berättare, bråttom, möjligen fick han betalt per rad...

Så. Jag ska helt klart traggla på ett tag till.


Fransyskan,
Ja, det där med kommatering. Jag vet inte längre vad jag talar om vad gäller den saken. Oftast funderar jag inte över det, varken på svenska eller franska, men i sån här lite mer ålderdomlig franska kan den bli flagrant.
Som sagt. Jag håller på ett tag till. Och hör av mig.

einar a sa...

karin

jag uppskattade och rekommenderar hans självbiografi ("henry brulards liv"), inte helt klart varför, för han framstår däri som ganska odräglig (modernt självcentrerad). men skärpan, en slags skoningslöshet, var befriande.

min mor fick den förresten i julklapp för många år sedan - och tyckte inte alls om den. (övertagit hennes bibliotek; allt kommer tillbaka - ).

allt gott

einar

Karin S sa...

Einar,
Tack. Får se om jag kommer igenom denna och vad det leder till.
Men det finns, samtidigt med kommateringen (nu börjar jag igen), något modernt med honom, en klarögd blick en oförvägenhet, är någon dum så drar han sig inte för att skriva det.
Och det är väl det som gör att han liksom står sig. Ett tilltal genom nästan tvåhundra år. Jag tycker att det är flott ändå. Modern...