fredag 14 december 2012

14 december

Det här är en grej som jag inte håller med om. Karin Olsson på Expressen tycker inte att Mårten Palme gör rätt som blandar in jurister när pappan förtalas i en film. (Här säger hon ungefär samma sak igen, apropå en annan grej. "Bort med juristerna.")
Hon menar att det behövs "en debatt" istället.

Har vi inte haft den debatten några gånger? Och vad ledde den till? Ingenting, "konstnärer" och journalister fortsätter som om ingenting har hänt.
Människors integritet kränks gång på gång i svensk press. Expressen är inget undantag. De utsatta har inga som helst möjligheter att få upprättelse, varken i spaltmeter eller ekonomiskt.
Det här är ett problem.
Kollektivet, "det allmänna intresset" går i stort sett alltid före den enskildes rätt till privatliv.
Och idag har "konsten" gått in på slaskskriveriets domän.
Jag kan inte se att det skulle vara någon större (moralisk) skillnad på en "roman" och ett damtidningsreportage - om konsekvensen är densamma: en, eventuellt felaktigt, uthängd privatperson.

Så om nu "debatterna" varken gör från eller till är ju det enda som återstår faktiskt att dra in domstolar. Något som jag menar är rätt självklart.
För som det ser ut idag så är det ju inte juridiken som avgör vem som har rätt eller fel utan pöbeln - i form av journalister och tyckare. Som om de vore bättre lämpade för den saken?

Här skulle man kunna göra en konspiratorisk kommentar om makt, vad är det egentligen Olsson vill behålla då hon inte vill att rättsväsendet ska avgöra rätt och fel? Utan istället hennes egen kår.
Jo, makt.
Men jag gissar att det inte är hela svaret. Den svenska mentaliteten (sic! jag vågar mig på att uttala mig om den, hear, hear mm.) är ju en gång sådan att man ska undvika konflikter, det blir ju bara dyrt och besvärligt. Istället ska man liksom "komma överens" i godan ro. Dessa överenskommelser ser helt enkelt ut så att pressen diskuterar t ex pappa Palmes rykte i olika tongångar, helt ovanför familjens huvud. Och så ska saken "avgöras".
Jamen, vadå, kan Olsson säga sen. Den och den i den och den tidningen höll ju med familjen Palme! Ni fick visst upprättelse!
Fick de?
Och vilka tjänade reda pengar på den här sortens "upprättelse"?
Ja, inte familjen Palme i alla fall.

Ja, jag slutar här. Vet att det finns några vettiga invändningar på mitt resonemang, men dem har jag hört till leda.
Vem, "i skitstormen", som damen så poetiskt kallar det hela, företräder den svagaste parten?

7 kommentarer:

Petra Rhodin sa...

Att gömma sig och vilja slippa stå för det man säger om människor som faktiskt finns eller har funnits och tro att man kommer undan genom att sätta sätta dit en fiktionsstämpel är ju tyvärr inte ovanligt.

En konststämpel skall varken göra till eller från, alla måste stå för sina handligar på samma villkor.

Debatterna behövs men räcker inte till. Parterna är sällan lika starka.

Kort sagt: jag håller med dig Karin.

einar a sa...

karin

bra. detta tangerar någonting väsentligt i vår tid. det ensidiga fokuset på "rättigheter", oviljan att se det grundläggande värdet och nödvändigheten av plikter/förpliktelser (vilka föregår alla rättigheter f ö; utan dem är rättigheterna tomma). alla skall ha rätt till allt, exempelvis uttrycka sig om allt, ingen skall känna sig tvungen att hålla klaffen om sådant som inte angår dem, som är en privatsak, eller någonting som de inte vet tillräckligt om, etc, etc.

byskvallret upphöjt till medborgerlig rättighet.

på en ytligare nivå är detta liberalismens problem. på en djupare handlar det - menar jag - om upplysningen och moderniteten som sådan. ansvaret blir sekundärt i förhållande till "individen" (och dennes "intressen"), vars universum blir centrum i alla världar.

men det är väl bra, att individen är det suveräna värdet? invänder man. ja, men vad får man för individer med detta liberala/moderna perspektiv som allenarådande sanning om hur saker och ting (språk, värld, gemenskap, natur) hänger samman?

det tycks sluta i implosion. jaget uppslukas av sig själv och tar världen med sig. (på så måtto är mycket av den litteratur som diskuterats på sistone "sann"; den speglar en process av ohjälpligt fall in i sig själv.)

vad som dock borde diskuteras, som jag ser det, är juridikens förhållande till moral. här kommer frågor in om den sekulariserade statens begränsningar, ja om statens roll överhuvudtaget.

allt gott

einar

Lennart Erling sa...

Bra skrivet! Du formulerar här något som jag bara har tänkt. Kan bara hålla med.

Gabrielle Björnstrand sa...

Karin; Det är klart att Mårten Palme gör rätt, tyckte jag omdelbart.

Sönerna var i tonåren när pappan dog under traumatiska omständigheter; och så kommer en kanske iofs bra regissör och ser ett litet PR-trick dyka upp i ögonvrån; och SKÄMS inte för att använda det. Banalt. Sorgligt. Om smaklösheten och hänsynslösheten och utnyttjandet av andras liv går så oass långt återstår bara domstolar. Sen kan man ju hoppas vi slipper det amerikanska mönstret: Sue them for whatever small shit you can find!

Einar J sa...

Även jag instämmer helt i detta. Filmarnas infama insinuationer går inte att värja sig emot med andra medel än (möjligen) rättsliga, om det nu ens hjälper med en fällande dom när "skitstormen" redan gjort sitt.
Mig retar också hyckleriet från filmskaparnas sida, att de låtsas som om inte detta främst vore ett billigt knep att skapa debatt och uppmärksamhet kring filmen. Den debatten kommer givetvis inte att lända till annat än just uppmärksamhet kring filmen, och inte filmens ämne.

Gabrielle Björnstrand sa...

Men - en passant - apropå ordet "pöbel" så sitter de ju ibland på fina positioner: Minns Dreyfus-affären?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dreyfusaff%C3%A4ren
Intet nytt under solen. Bara andra makter.

Karin S sa...

Tack för era kommentarer.

Jag har inte så mycket att tillägga.

En sak är dock intressant, statens roll, rättsväsendets roll. Jag bor ju i ett land där det har större inflytande, vill inte påstå att media har mindre (än i Sverige) men det är en ojämnare kamp. Fransk skvallerpress är ju rätt beskedlig, i synnerhet i förhållande till engelsk, och det beror vad jag förstår just på det förhållandet. Säkert ligger även andra orsaker i botten, men här tror man på något vis att det GÅR att finna rättvisa. Likaså kan man alltid överklaga... nåja, det borde ta slut någonstans, men staten kan liksom inte köra över folk på samma sätt som den svenska staten bestämde att vi häller betong över Estonia. Och pratar inte mer om det.

Liksom det kan bli dyrt för den tidning som publicerar foton som går över gränsen. Såg något program på teve om hur mycket Grimaldis fått i skadestånd genom att konsekvent göra rättssak av det de tyckte var övertramp. Minns inte siffran, men det var i alla fall en slant.
Den möjligheten finns ju inte i Sverige.
Och inte heller jag tycker att det ska bli som i USA, men ett mellanting vore nog att föredra framför nuvarande situation som jag tycker är helt oacceptabel.