fredag 5 oktober 2012

Vardagens bestyr

Två grejer.
Testade igår qigong för första gången i mitt liv. Var liksom helt oförberedd på det, hade gått till jympan och tagit fel på tid. Det var qigong istället för den vanliga jympan.
Okej, tänkte jag. Sen stod jag där i en timme och försökte utföra rörelser i ultrarapid ihop med de andra. Det intressanta var efteråt. Efteråt insåg jag att jag under en timmes tid inte hade tänkt. Inga ord i skallen under en timme.
Jag vet inte om ni fattar vad det innebär, antagligen gör ni det, men det är i alla fall en väldigt behaglig känsla. Man är renspolad. Det enda jag varit med om som liknar är att teckna kroki. En total koncentration - som inte bygger på ord.
För en människa som ständigt har en sorts ordström i skallen, och som liksom somnar in till ord, igår kväll t ex undrade jag vad järnfilspån heter på franska, men orkar inte kolla upp det, gjorde det dock i morse, så är en timme utan ord en sorts gudagåva.
Sen googlade jag lite på qigong, och för att det ska ha någon effekt så ska man hålla på nästan varje dag i minst en halvtimme.
Det går ju inte.
Men jag kanske gör om det.

Så min kurs.
Var där för andra gången. Tydligen får man varje gång olika sorters övningar. Denna gång skulle vi skriva en text ihop, ungefär som man ritar gubbar bit för bit, rullar och skickar vidare pappret, fast med den skillnaden att vi skulle läsa vad de andra skrivit och fortsätta.
Temat var Gare.
Det kan vara flera saker och tja... jag vet inte.
Jag tyckte ju att de där texterna, med ett undantag, blev fullständigt katastrofala. Urdåliga, det hade inte räckt att redigera hårdare, de var obegripliga, svulstiga och utan all logik.
Är det då meningsfullt att gå den här kursen, de andra deltagarna är ju fransmän och borde kunna skriva på franska. Men det kan de alltså inte.
Det är väl därför de går en kurs.
Några av dem kanske kan lära sig. Några tror jag är hopplösa fall.

Samtidigt, de har helt andra referenser. En av dem klämmer i just tjugotusen referenser i varje text. Litterära sådana. Jag tycker ju att sånt ska göras diskret. Jag tycker vidare att det viktiga med en text är att den fungerar även utanför sitt sammanhang. Det vill säga utanför den här lilla gruppen människor som råkat få samma uppgift.
Jag tror inte att det är en poäng för kursdeltagarna att tro att de ska skriva som Apollinaire. För det gör de ju inte i alla fall, det är det bara Apollinaire som gör.
Det är alltså rätt mycket jag inte kan säga när jag, efter att ha skrivit på plats, lyssnar till de andras texter.

Vidare har de fått mitt namn fel för sig. Jag heter Anna Karin och de kallar mig av någon anledning för Anna. Antagligen för att det står på checken jag lämnade in från början. Vidare har de tagit bort adelspartikeln i efternamnet, så helt plötsligt sitter jag där och är en helt annan människa, liksom.
På något vis passar det mig bra. Gäller bara att komma ihåg att reagera när det är Annas tur.

Ni som känner både Karin Stensätter och Karen Stone vet vad jag talar om. Hej,

3 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Qigong tror jag på. Mer än på konstnärliga kurser.

Som du vet, som jag sa, har jag gått en sån där. Inte alls för att jag trodde jag skulle lära mig något i skrivandet - jag självgoda rackare - men för att jag tyckte det verkade kul, och allmänt socialt lärorikt.
Det blir ju så för dig med, märker jag.

Men sen har jag en fullständigt ENORM allergi mot att kvinnor - menar inte dig - går på så j-a mycket mer KURSER än män. Vet inte hur många bekantingar och andra som gått: måla, skriva, musik 5 poäng, afrikansk dans, keramik, nu ska vi sjunga, hitta din röst, valsa och salsa och höfta och håll ut. Fattar du? Vad jag menar?

Ja, det gör du.
Så - alltså, slut med kurser efter 50.
Real Life! Eller en fil mag eller nåt.

Men du förstår att jag säger detta med humor, si?. Jag tror du har ett bra studieobjekt i kursen. Samt trevligt - kanske.
Dessutom vet jag åtminstone EN författare som kom loss efter skrivarkurs, och ingen dålig: Peter Kihlgård.
Hej so long QiGong.

Karin S sa...

Är helt överens med dig, Gabi.

Och javisst, dessa akvarell- och keramikkurser som tanterna går på. Men det måste ju fylla någon sorts behov hos dem? Jag tycker inte att man ska vara så fördömande där. Gubbarna kollar väl på sportteve och blir revisorer i bostadsrättsföreningen istället.

I och för sig skulle jag gärna läsa in en fransk jur kand, men jag ska väl erkänna att jag inte riktigt orkar.

Fast den här kursen jag nu går gjorde mig faktiskt rätt så dyster till sinnes. De andra kan inte skriva texter som liksom fungerar som texter, som avslutade helheter (mer eller mindre lyckade, ok, men som FORM). Det gör att hela grejen liksom haltar, mina invändningar blir så hårda om jag uttalar dem. Jag skulle nog påstå att de (inte alla förstås) inte tar skrivandet på allvar. Och att det i sin tur beror på att de är för korkade, eller inte fungerar på det sättet.
Medan jag i stort sett alltid gjort det.

Så där sitter jag liksom och producerar texter på knackig franska, medan de sitter och tramsar på bättre franska.

Så enda sättet att se det hela som konstruktivt är att på något sätt strunta i den här kursen, alltså jag får ju gå dit och göra uppgifterna och det sätter ju i och för sig igång processer liksom. Det kan ju vara bra. Men de processerna kan man ju komma åt på andra, normala sätt. Genom att promenera och läsa texter skrivna på franska, helt enkelt. Vara uppmärksam, liksom.

Nåväl, ska inte trötta ut dig med det hela, franskan jobbar i mig mer aktivt sen jag bestämde mig för att gå kursen. Varje morgon måste jag gå upp och kolla upp ord jag halvskrivit i halvdrömmen du vet. Järnfilspån och diskställ.
I morse var det "effekten uteblev" som var på tapeten. Jag borde nog skriva ett inlägg om det här. Om jag orkar. Hej.

Gabrielle Björnstrand sa...

Nej, du har så rätt: Inte fördömande. Snarare varnande: En del kvinnor - min mans förra typiskt nog - går på kurser hela livet, och vad blir det AV det undrar man; utom att det var kul att sjunka i kör i Nairobi - eller nåt- KUL är okej. Men den där smygande känslan infinner sig att kvinnor har sämre självförtroende och därför ska kursa så in i evigheten.
Att du, franskboende, vill lära dig behärska franskan och eventuellt kunna skriva på den, är ju en helt annan sak. Really.

Det är som när jag lärde mig danska, av hälften förälskelse hälften kultur och språkintresse. Men hade jag gått en kurs hade det nog blivit italienska för nybörjare.