fredag 7 september 2012

Miljoner bostäder flera gånger om

Gick runt vårt hus nere på marken i morse. Det innebar att jag kom in i en sorts trädgårdsanläggning, lite som minikolonilotter i anslutning till det komplex av fyra rejäla miljonprogramshus som står i det här kvarteret. Man kan odla sallad och solrosor i studiesyfte, verkar det som.
Och så försökte jag förstå vårt hus planlösning, det var inte så lätt. Fyra lägenheter per plan varav tre har balkong. Mot den bästa utsikten, rakt över stan, verkar det endast finnas badrumsfönster. Typiskt miljonprogrammet, det också.
Det spännande med miljonprogrammet som ju finns överallt i Europa, kanske världen, om man betraktar det som en stil, är hur likt det sig är överallt.
Och hur olika utfallet blir. Här där vi bor är det hela prydligt på gränsen till prudentligt. Rosorna prunkar och gräsmattorna vattnas. Inget klotter på lekplatsen här inte.
Lite som i Bollmora för den delen.
Och så finns det då enklaver, företrädesvis utanför innerstadskärnorna, Europa runt, där alltsammans gick åt helvete.
Konstaterade: Det är inte husens, eller skalans fel. Det är invånarnas. Möjligen politikens/politikernas, om vi ser till segregeringen.
Och då kan man ju hamna var som helst i sitt resonemang.
Men, om man tänker på de konvulsioner Europa genomgick med två förödande krig under en mycket kort tid, så är det kanske inte så konstigt? Inte så konstigt att människor som inte kände sig hemma där de bodde - av olika orsaker - aldrig kom att smälta in, integreras, tillhöra. Jag talar inte om invandrare, jag talar om alla dem som kom att bebo dessa hus. I Sverige svenskar och invandrare, i Frankrike fransoser och invandrare.

Fred och öppenhet, långsamma förändringar - till det bättre, det verkar vara de bästa ingredienserna för ett gott samhällsbygge.
Fredligt och förhållandevis öppet var det ju under efterkrigstiden, än mer öppet blev det efter murens fall. Men långsamt kan man inte säga att det gick. Och framför allt fortsatte ju folkomflyttnignarna, både inom och över nationsgränserna.

Jaja, det var bara en fundering, här är tyst som i graven (nästan) men det börjar lukta mat och jag är hungrig. Nu går jag ut en stund. Hej,

Inga kommentarer: