fredag 27 januari 2012

Pjuttmugg

Jag har kommit på ett nytt ord. Pjuttmugg. Man använder det om sina motståndare i alfapet, ordspill på nårska. Du, din pjuttmugg, säger man då. Fast på nårska. Typ Mjuttpugg, liksom.
Annars gör vi gratäng här. Nästa dikt kommer nog att handla om det. Gratänger. Jag tror jag har en ingång där.
Nu tänker jag uppdatera lite oftare. Pjuttell på er. (Nu verkar jag berusad, men jag lovar, jag dricker nada. Bara vådis. Hej.)

Vårljus

En udda strumpa
i livets torktumleri
har ingen kumpa-
n, inget alibi

Här kastas plast och purjo
Hej vilt i lagom galopp
Du säger det är som sig burr,
Jo, men fatta, a.k.a. flopp

En ensam strumpa fladdrar
På halv stång

Det är livets gång.

Er potät, K. Stenskott

Allsång igen


Har fått min ipod uppdaterad igen, och tänkte därför köra en ny omgång av serien Att sjunga med brytning. Denna gång även om man inte har någon brytning. Men något fel ska det i alla fall vara, en dialekt liksom.
De här pépéerna är jättegulliga, tycker jag. De sjunger klassiker som Ring of fire, I faught the law och Passenger. Allt lika bra. Och även om solisten inte kanske bryter så har han väl i alla fall en liten läspning. Det räcker.

Uppdatering, eller jag kom på en grej till. När jag lyssnar på de här farbröderna så kommer jag att tänka på en kompis som i en av de här lite söckersöta filmatiseringarna av någon av Astrid Lindgrens böcker, Madicken, tror jag, så finns det en scen vid en Valborgsmässoeld där en en husmorsföreningskör sjunger vårvisor.
Man hör de där liksom lite tunna gamla stämmorna och de är ganska rörande, just för att man hör åldern i dem (som här). I alla fall. Nu kommer jag till saken. I den scenen är en av mina kompisar helt övertygad om att hon hör, i den där kören, Astrid Lindgren själv.
Vilket jag tycker är lite skumt.

Nå, här har vi Karibiens Ture Sventons, jag älskar när han sjunger Nutting och I tink. Det är som när sonen ska prata engelska på franskt sätt. Antingen säger man på franska, aj lajk och aj ejt. Jag gillar och jag hatar. Eller också försöker man få det bättre: Haj lajk och Haj Hejt, det finns inga mellanting. Påstår han, alltså.

Så nu vet vi det. Hej.

torsdag 26 januari 2012

Utflykt

När vi satt på bussen hem igen så tyckte vi båda två att det kändes som om vi varit på en utflykt, inte långt bort, men ändå. Vi hade liksom fallit ur mönstret, vårt vanliga beteende, vår vanliga lunk.

Det började på vägen till simningen. Sonens simning. Vi åkte förbi place d'It och hela platsen var smyckad med kinesiska lyktor och banderoller i rött med kinesiska tecken i guldskrift.
Vad är det här, undrade sonen.
Det står nog Gott Nytt Drakens År, sa jag, för det var ju nyår i Kina häromdagen.
Och det här är ju Kinakvarteren, tillade jag.
Är det? ekade sonen, som tydligen inte visste det, trots att han drömmer om att åka till Kina.
Ja, kolla nu om inte några av tecknen föreställer röd eller grön drake, sa jag. (Vi spelar nämligen Mah Jong ibland, och känner igen dessa två.)
Nej, sa han, och draken är en vattendrake, den är blå, förklarade han.
Men så kom en banderoll där skriften var på franska och det var mycket riktigt en lyckönskan om god hälsa inför det nya året, underskriven av Bröderna Tang.
Det är den största och bästa kinesiska matvaruaffären i Paris, förklarade jag.
Var ligger den, sa han.
Precis här, sa jag.

Vi bestämde oss för att gå dit efter simningen.
Sen simmade vi, fast inte som vanligt för fröken kom inte, så vi gick in båda två på vanlig biljett och simmade ihop. Han hade blivit mycket bättre och kunde crawla. En fröjd att se.

På hemvägen gick vi till Bröderna Tang. Där fanns förstås en massa frukt och grönsaker vi inte kände igen. Vi köpte två mogna mango och litchis. Små bananer som var som ett diadem.
Han ville mest ha kinesiskt godis, så det köpte vi också. Det var en massa guld och rött på det med. Sen kollade vi på snabbmat i enpersonsportioner, köpte ett urval nudelsoppor. Han förklarade att i Kina är det mycket snabbmat.
I kassorna pratade alla kinesiska och så gott som alla kunder var asiater. Affären var stor och skräpig.

Och sen tog vi alltså bussen hem igen, och det är något så mysigt med det. Man ser ut i glittret. På maireriet i trettonde har de inte tagit ned julglittret, fasaden på gobelängmanufakturen är belyst i grönt och violett, allt liksom glimmar.

Och hemma käkade vi snabbnudelsoppa (sådär) och mango som var jättegod. Även de i vanliga fall retsamma syskonen var positiva.

Och jag tänkte lite på Charlie, var tacksam att jag fick vara med om detta.

lördag 21 januari 2012

RIP Annaa

Ganska konstig känsla. Annaa Mattsson, för mig och kanske för några av er andra, känd som bloggare, är död.
Jag tyckte att hon blivit dålig på att uppdatera och kikade in på bloggen nu på morgonen, och då hade en av hennes döttrar skrivit att hon var borta. Och att det verkar som om hon blivit hastigt sjuk först.
Annaa kommenterade senast här i veckan.
Och jag har läst henne sen 2005 då jag började blogga. Det var hon och jag och Helena i den första omgången. Snart kom fler som ännu hänger med och fler som jag tappat på vägen.
Men Annaa var verkligen bloggare. Journalist i botten och med en genomtänkt politik för sin blogg. Vardag och samvaro. Opretentiöst. Ibland kåserande. Ibland elakt, ofta vasst. Men mest drev hon med sig själv.

Och jag tänker vilken tur att hennes dotter fått tag i lösenordet till bloggen! Samtidigt som det här måste vara helt hemskt för henne och hennes syskon tänker hon på oss. Tack för det Molly.

Och jag tänker också att bloggen har en funktion på det viset. Vänskap. Jag är ledsen för att Annaa är borta. Och det känns konstigt att aldrig ha träffat henne och att inte kunna gå på begravningen. Att inte varit en del av IRL. Som jag tycker på något vis att jag var.

Jaja, lärdomen blir väl att man ska hålla vännerna på nätet uppdaterade om vad man har för sig och att man ska inviga barn eller vänner så pass i sina bloggvanor att någon annan kan gå in och ta över. Tala om vad som hänt.

Jag mår bra. Hej.

torsdag 19 januari 2012

Trasiga hus

Jag drömmer mardrömmar om det här huset numera. Eller inte det här huset, men husen jag bor i i drömmen. Häromdagen var det hål i golvet ned till lägenheten under i korridoren som leder till badrummet. Mitt i natten hade hålen blivit till där. Jag blev arg och försökte ställa små fula konstiga soffor (i mässing och violett sammet) över hålen så att barnen inte skulle trilla i.

I natt var det det hus vi bodde i som skulle tömmas inom två dagar, sen skulle det rivas. Vi var sist kvar, och problemet var att det inte var vår lägenhet. Dels hade vi ingenstans att ta vägen och dels måste vi säga åt ägaren, som ju hade alla sina prylar i lägenheten.
Jag höll på och ringde och hade mig och jodå, de skulle klara en veckas försening.

Jättejobbigt att bo i ett bygge. Idag satte de upp isolering (med köldbryggor som maken påpekade) mot en av innergårdarna. De borrade igenom badrumsväggen så att kaklet trillade ned på vår sida. Jag öppnade fönstret och gormade åt dem.
Åhå, sa de. Vi kommer och sätter upp nytt.
Ingen mening sa jag. Men det kan ju vara bra att veta vad som händer på andra sidan.
Det är i vilket fall som helst bara ni som bor här, sa han.
Nej, ovanpå och under bor också folk, sa jag.
Han sa inte Åh fan, men han såg så ut.

Istället gav jag mig ut på löptur nu på förmiddagen, ja, istället för att lyssna på hur väggarna has sönder. (De har även gillrat hyresgästfällor, men dem har vi inte gått i. Än.) Det var mulet och ljummet ute. Nästan inga människor. Parken luktade starkt av gödsel, nedanför oss luktade det buljong. Är det inte sjukt att springa omkring i en stad som luktar buljong? I den ska man väl liksom äta, inte springa? Jag hade ipoden i därför avsedd ficka och sladden innanför tröjan. Som en riktigt löpare.
Har dessutom fått nån sorts klocka som ska mäta allt med gps men den visade sig inte vara laddad. Så den lämnade jag hemma.
Man får se om kvisthålen gör sig påminda.

Hörs,

söndag 15 januari 2012

Det finns en kurs

Om inte det här med arkitekturen funkar så funderar jag på att bli bankir. Kanske mecenat. Falskmyntare borde jag väl i alla fall klara.

Det finns en kurs

Det finns en kurs
för vissna pelargoner
för dragspel utan bälg

Det finns en kurs
för drängar och patroner
det finns en kurs som går var helg

Jag har börjat skriva poesi igen. Den här dikten, som jag bara skrivit början på heter Det finns en kurs. Tänkte att den skulle ingå i Samlade bloggposter, poesi i urval av K Stenskott.
Släkt med J Veranda.

Det finns ett krus
för trasigt snus
och jävligt bra rättstavningspogamm för dyslektiker

Nu har jag tröttnat på dikten. Men det kommer nog fler. Hej.

Uppdatering. Nu kom jag på en bit till. Lars Gustafsson säger att det är som att serva i tennis. Att skriva dikter, alltså. Det går på några sekunder. Antingen blir det en dikt eller också inte.
Här blir det nu en fortsättning.

Det finns en kurs
över öppna havet
så att vi inte trillar i
om det är särskilt bra vet
inte jag, men den heter socialantropologi
fortsättning
Ja, alltså, den heter det, socialantropologi fortsättning
Kan ni inte läsa dikter, eller!?
Det är en fortsättningskurs

I alla fall: Det finns en kurs
för varje livsform
från daggmask till elefant
det finns en kurs att bli tant
den kanske är bekant?

Man tar ett spant och bygger upp en tant
Lätt som en plätt

Det finns en kurs i att avsluta dikter
Men den har jag inte gått
Men nu har jag brått
Johannes Döparen väntar

Hoppas att även ni kommer till skott!

lördag 14 januari 2012

Hus

Konstigt det här med att ta upp arkitekturen igen. Som om ingenting hade hänt? Visst, det har hänt massor, det finns t ex passivhus. Det är tyskt, tror jag, och man behöver inte värma upp dem alls, för de är totalt lufttäta. Såna kan jag inte rita.
Men jag skulle gärna vilja rita ett hus med gräsmatta på taket, eller med en del av en äng, såna tak finns ibland på typ fäbodar. Och ibland på franska idrottsarenor. En idrottsarena vill jag inte rita. Det är för stort. Men nåt litet med gräs på taket - gärna.

Men som om jag aldrig hade slutat. Är det som att cykla? Har man en gång lärt sig (det omöjliga), så kan man hela livet sen?
Jag måste ju vara sämre på något vis, brist på erfarenhet, typ. Å andra sidan har jag ju andra erfarenheter. Kanske jämnar det ut sig. Kanske inte.
I vilket fall som helst, sen jag registrerade det där lilla enkla företaget så har det kommit en massa tråkiga fönsterkuvert och jag är redan skyldig en sån där kassa pengar. Förvånar mig inte ett dugg. Nu måste jag alltså jobba för att kunna betala till alla kassor, typ.

Kanske kommer jag rita en sommarstuga i Kroatien. Men jag vet inte än, har inte fått kontakt med beställaren. Om han finns. Det vore kul. Kanske inte med gräs på taket. De har nog terrasser på taken längs Adriatiska havet. Det är inte heller så dumt. Och stora fönster som man skjuter åt sidan, in i väggen, och så lyser solen rakt in på klinkergolvet och det blir alldeles varmt. Och man går omkring i tunna kläder och det kanske växer tallar runt om, och kanske gnisslar såna där cikador.

Man kan drömma om hus som om romaner. Om hus man skulle vilja rita och ha. Små, supereffektiva sommarstugor på ensliga öar, med kamin.
Hus mitt inne i stan som ligger vid blommande gårdar. Hus där man liksom är sig själv. Inte hus att visa upp, tvärtom. Hus som är som en andra hud. Som en del av en.
Ja, innan jag dör vill jag nog rita ett litet monument också. Fick en beställning på en stenpinne(?) på vilken sex hemmålade kakelplattor skulle sättas upp, en sån där grej längs en väg. Inte för att det hade hänt en olycka, men för att vägen leder till ett hus och de som vill ha huset behövde en pinne att sätta kaklet på.
Jag kom mig aldrig för. Vet inte varför. Men vadå, ska det behövas en arkitekt till en sån liten grej? Och ännu värre: om den inte blir bra?!
Har en kompis vars jobb var att flytta elskåp. Sa han i alla fall.
Djisus, jobb kan vara hur små som helst och man kan ändå misslyckas.
Bättre då att misslyckas med lite större jobb.

Tänker jag.

Eftertanke

I det förra inlägget skrev jag framför allt om Barnaboken, som jag liksom ungefär alla som blivit föräldrar de senaste trettio åren i Sverige har läst. Jag skrev också om Anna Wahlgrens självbiografiska bok Mommo, och jag skrev detta med utgångspunkt i en intervju med Felicia Feldt som är dotter till Wahlgren och som har skrivit en bok om sin barndom.

Kommentarerna till inlägget spårade snart ur, eller handlade om sånt som inlägget inte direkt handlade om, nämligen om det här var en spekulativ utgivning av Svante Weyler på Weyler förlag.
Vi som antydde det, utan att ha läst boken, blev (bildligt) spottade på av Thomas.
Visst kan man tycka att man inte ska ha åsikter om böcker man inte har läst.
Men. Jag uppskattar inte den ton Thomas använde.
Så bara så att alla vet, inklusive Thomas, spotta får du göra någon annanstans. Med en normal samtalston är du, Thomas, däremot välkommen att kommentera här.

Nu visar det sig ju dessutom att rätt många kritiker är inne på samma spår som jag och Einar var, nämligen att det här var en spekulativ utgivning. Man får väl utgå ifrån att de åtminstone har läst boken.
Aase Berg i Expressen påpekar att boken inte skulle klara sig utan varumärket Anna Wahlgren. Rabe i Svenskan verkar inte heller tycka att boken håller rakt igenom. Men hon gör i alla fall ett försök att ta emot den som litteratur.
I HD går Johan Malmberg än längre:
Det säger en del om branschens snaskighet att den här typen av berättelser exploateras alltmer, förlängd och förklädd till litteratur. Många kommer säkert att läsa Felicia Feldts bok, få kommer att finna mer än ett ytligt skildrat raseri. Om Weyler och hans kollegor på allvar vill dra rätt slutsatser av att de erbjuds så många manus med upproriska vittnesmål från Köttbergets barn – då hoppas jag innerligt att man i fortsättningen initierar storslagna bokprojekt som tar frågan om en sviken generation på allvar.

Dessutom hänger nu diverse människor på, människor som verkar ha ogillat Wahlgren länge och liksom passar på att tala om att hon var gräslig/alkad/inte klok redan då. Orkar inte länka, för det är bara osmakligt. Kanske hade det gjort någon nytta om de sagt något. Då. Nu är det för sent.

Nå, bara för att inga missförstånd ska uppstå. Jag vill inte på något sätt förhindra att Felicia Feldt ger ut en bok om sin barndom. Men vad jag efterfrågar är en seriös kritik som tar upp boken som litteratur. Inte något annat. Och ja, jag vet. I såna här fall är det väldigt svårt. Men några kritiker har i alla fall försökt.

Om jag tänker läsa boken? Kanske.

söndag 8 januari 2012

Barnuppfostran

När mina stora barn var små fick och läste jag Anna Wahlgrens Barnaboken. Nu var det ju ett tag sen, men jag minns en hel del av den ändå. En del bra en del dåligt, en del rätt handfasta råd som ibland fungerade. Ibland inte. Bra var att man som förälder uppmuntrades till en viss auktoritet, det funkar inte att förhandla i evigheter med små barn. (Med större däremot är man så illa tvungen.)

Några saker reagerade jag på redan då, tyckte att de var skumma, eller de stämde inte alls med mina erfarenheter. Det första var det eviga tjatet om "flocken". Barnen var liksom inte individer i första hand, utan delar av, inte en familj, men en "flock". Mina barn betedde sig inte alls så, måste jag erkänna. Så fort vi var utanför hemmets dörr så sökte de andra kontakter än med varann, de hade olika kompisar, olika preferenser och var framför allt så olika man kunde bli.
Möjligen försvarade storasyster lillebror om han blev påhoppad, men oftast (alltid?) så såg hon inte det eftersom hon hade annat att göra.
Det enda jag vet hon gjorde var att ta över hans klädval då de var hos min pappa i Skåne. Hon hade uppfattningar om morfars sätt att klä brorsan, hon menade att saker skulle passa ihop, vilket både han och morfar struntade i. Tror inte att det kan inräknas i flockbeteende, direkt.
Den andra grejen var när Wahlgren skrev att man kunde må hur dåligt som helst själv och ändå vara en bra mamma. Möjligen inskränkte sig det till bebisar, men jag tyckte ändå att det var konstigt, jag trodde inte riktigt på det.

Så småningom läste jag även Wahlgrens självbiografi (Mommo Kvinnoliv, Sellin & Partner Förlag), och det jag minns av den är hur hon berättar om sexuella övergrepp (eller vad det nu ska kallas) från sin förläggare, pappa Bonnier. Hon var nu vuxen och myndig men säkert mycket osäker och även mycket ung.
Det hela gjorde mig illa berörd, minns jag.
Själv har jag då aldrig blivit bemött på det viset i någon professionell situation (ingen annan heller). Och hade en förläggare eller chef tyckt att jag skulle runka av honom så hade jag väl blåvägrat och sen inte gått dit mer. Basta cosí, liksom. Men inte Anna Wahlgren.
Hur som helst, hon beskriver det där bra. Hur han börjar med att ge henne pengar helt utan anledning, ingen bok, inget manus, men hon tar emot dem och sätter sprätt på dem. Ja, sen kommer då de slippriga förslagen, som ett andra brev på posten.

Hon skriver en massa annat också, en del är omtugg av Barnaboken, men det jag fäste mig vid var alltså förhållandet till Bonniers förlag, som hon ju så småningom lämnade.

Nu har då ett av hennes barn kommit ut med en bok på påpassliga Weyler förlag, Felicia försvann, heter den, och den handlar om hennes barndom.
Läbbiga Karin Thunberg (jag vet, så får man inte skriva, men jag har så svårt för hennes texter) gör en lång känslomättad och klibbig intervju i SvD, där dock den intervjuade gör rätt bra ifrån sig.

Om jag ska vara lika äääärlig som Thunberg dåra, så struntar jag fullkomligt i ett av Wahlgrens barns perspektiv på barndomen. Det framgår redan i Wahlgrens bok att hennes barn får en rätt konstig barndom med medelsvenssonska mått mätt. I intervjun framgår det att det jobbigaste var alkoholen (framgick inte i Barnaboken), våldet (än mindre) och den ambulerande tillvaron.
Det sista kunde man ju helt klart läsa mellan raderna om, och det var väl den som gjorde att Wahlgrens barn blev en "flock", något som hon tolkade som helt normalt, något som jag tolkar som lätt rubbat.

Så, med någon form av facit i hand kan man väl säga att Barnaboken ändå står sig, även om den ska läsas med en kritisk blick, och man kan ju hoppas att Felicia Feldt får ut något gott av det här.
"Inte försonas", står det i intervjun.
Av principiella skäl tycker jag att det är fel inställning. Man måste alltid lämna öppet för försoning, även om den aldrig blir av. Nu verkar ju Feldt faktiskt göra det, om mamma hör av sig så lyssnar hon och svarar.
Frågan är om det kommer att ske. (Svaret angår mig lika lite som resten av kringjoxet.)
Man har alltid sina föräldrar att tacka för själva livet, typ. Oftast (men undantag finns) gjorde de så gott de kunde. Det är i alla fall vad jag kommit fram till.

Hej.

PS. Bokens nödvändighet, offentliga personers liv via media och så vidare är förstås en del av den här grejen, men den skiter jag i just nu. Pengar, är mitt svar.

lördag 7 januari 2012

I'm a gambler

för den som inte visste det.
Under det långa svåra internetavbrottet köpte jag nya spelappar till ifånen istället. Angry birds är bra. Men svårt. Då kan man köpa en sorts mördarörn för 0,79€ till vilket gör att man kan pulvrisera de nivåer man inte klarar.
Tetris en gammal klassiker som håller.
I övrigt blandar jag Rubriks kub åt sonen.
Men nu har jag ju tillgång till betapet.se igen, så nu kan jag nog lugna ned mig på spelfronten.

I övrigt är huset nu slaget sönder och samman. Vi trodde ett tag att internetavbrottet hade samband med det, men så var icke fallet. Nu har istället fällor gillrats på varje våningsplan framför lysknappen. Hål. Det ska bli ett schakt för kommande kök. Men inte ens en bräda har de lagt över efter dagens slut. Arbetsinspektionen säger maken och jag börjar bli benägen att hålla med honom.

Uppe på vinden är så gott som alla mellanväggar bortslagna. Mitt arbetsrum står kvar som en sorts kub på ett trägolv i mycket dåligt skick. Trasiga kanter.
Det är något förskräckligt med att slå sönder hus så här. Man vill ju gärna tro att stenhus är något solitt, något som står genom århundraden, typ. Så fan heller. Med en bra slägga slår man nog sönder hela världen.
Vi har ansökt om att flytta, inom bostadsbolagets husbestånd.
Men inte vart som helst.
Egentligen vill vi helst bo kvar men i något större.
Och, vad mera är, för att bolaget ska kunna bygga om efter de planer de gjort upp så måste de in i ett av våra hörn för att dra ett annat nytt och gräsligt schakt. Dit kommer de inte förrän vi vet vart vi ska ta vägen, är tanken.
Det har de ännu inte fattat, tror jag. Men det kan bli en tuff grej, det hela.
Och de har ju alla möjligheter att liksom mobba ut oss, klippa trådar, gillra fällor, etc.
Men. I'm a gamlber. Och jag låter mig inte imponeras av råstyrka.
Fortsättning lär följa.

fredag 6 januari 2012

Bloggtips

Jo, jag har ett bloggtips också. Ralf-Erik skriver en sorts vardagsrysare.
Hela bloggen för övrigt bra. Ska nu uppdatera min rulle.

Kvartsamtal, oförblommerat skryt

Nu hare varit dålit med uppdateringarna härifrån. Ja vet.

Men vi har fått tillbaka internet! Fått och fått, för den delen, man har väl liksom gått genom eld och vatten, typ. Telefonslussar med galande tanter, reparatörer med ryggsäck och hästsvans. Och sen en ny freebox, som själva modemet heter. Om det nu är ett modem.
I alla fall, nu är jag connectée igen.

Och jag orkar inte dra alla grejer som hänt sen sist.

Men jag har mer good news. Pojken som numera är fjorton och som förra året var ett närmast osynligt barn enligt dåvarande franskalärare, har spottat upp sig. För första gången som mor till denne pojke kunde jag gå hem från såna där samtal utan att vara tvungen att gräla på honom tills han grät vid hemkomsten.
Han har börjat jobba.
En lärare (fysik-kemi) som jag inte trodde att jag fått något möte med drog in mig i sin hörna av ett klassrum,  på utseendet. "Du måste vara Pierres mamma." Det kunde jag ju inte förneka. Jodå, hon hade en lucka och det skulle ju i vilket fall som helst gå fort.
Och fort gick det. En sann naturvetare, mycket strukturerad, fint redigerade svar på frågor och inlämningsuppgifter, hade klar fyra och kunde säkert få mycket högre, typ.
Jag höll på att trilla av stolen. Hade i och för sig varit mer effektfullt om jag faktiskt hade gjort det. Men jag satt väl bara där som en basfiol i nyllet (som man kan säga).
Och försökte hämta mig.
Sen matteläraren, hon var ju också nöjd, lite besviken eftersom han slarvade med sånt som var för lätt, och det drar ju ner betyget. Sa hon och såg ut som ett ledset rådjur. Jättesöt.
Till och med franskaläraren var alltså nöjd. Visserligen är inte betyget briljant, men sonen intresserar sig för ämnet, är närvarande också mentalt på lektionerna, är rätt så mogen och har ett mycket avspänt förhållande till vuxna.
Hur avspänt då, muttrade jag, klart på defensiven.
Läraren fattade inte riktigt.
Ja, hemma är han väldigt ironisk, muttrade jag. Inte subtilt ironisk, utan liksom förödande ironisk.
Nejdå, det var han inte i skolan. Men visst, sånt kan verka oförskämt, det höll han med om.
Så sonen har potential, även i franska.
Och alla menade att han mognat.
Min rumpa, som barnen säger. Han är större, tar större plats och rösten är starkare och mörkare. I övrigt är han lika mogen som en pastöriserad Camenbert.
Fast jag var förstås glad ändå.

Tyskaläraren hoppade jag över. Man vill ju inte ha grus i maskineriet. Typ.
Men sammanfattningsvis kan man ju säga att jag är stolt som om jag hade gjort honom själv.
Vilket jag ju har.

Hej.

tisdag 3 januari 2012

God fortsättning på det nya året

Alltså, igår kväll lade jag märke till det där speciella vinterljuset, eller om det bara är vanligt skymningsljus, himlen är ljus men staden mörk, trafikljusen lyser illande röda och gatlyktorna liksom bleknar mot skyn.
Fick för mig att det är i exakt det ljuset jag är hemma. Blöt gata, trassel i lövlösa trädkronor, ljummen vinter.
Man kan inte ta kort på känslan.

Det är nytt år. Jag har liksom missat det. Har aldrig fattat vitsen med listor, löften och resuméer. Ändå gillar jag att önska gott nytt år, det är principiellt, förr eller senare kanske ett riktigt bra år infaller? Men att det skulle starta den 1 januari finner jag föga sannolikt.

Vi mår bra. Nu måste vi fortsätta i vår trådlösa tillvaro. Hej.