Jaha, jag är helt upptagen av att läsa om den här romanen jag håller på med, den som skulle kunna kallas Inlandsisens vänner, men som kommer att heta EN UNDERBAR ROMAN.
Och i brist på bättre idéer låter jag er läsa en liten stump ur den, en presentation av en av de två huvudpersonerna. Eller tja, som jag kallar honom: katalysatorn. Men han är i alla fall lite grand en person i sig. Harry:
Han dukar bordet, ser ut på Eiffeltornet som glimmar och strålar där borta, söker i natthimlen med fyrlyktan.
Och hon tycker att han inte är som andra pojkar. Han går rakt, rakt med högburet huvud men utan dansarens choser. Det är som om han gick på en lina genom köket och rummen, en lina bara han ser. Och utifrån denna rörliga men ändå stabila position ser han. Duvor och solnedgångar, gnistrande Eiffeltorn och och teleobjektiv. Rak. Som månljuset som går når in på ställen dit dagsljuset inte räcker, eftersom man gjort vad man kunde för att stänga det ute.
Hans blick ur de grå ögonen är lika rak.
Då hon tänker på honom är hans ögon på samma nivå som hennes, som om han vore vuxen.
Rak. Som ett litet julgransljus eller en hasselkäpp.
Hej så länge,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar