tisdag 26 oktober 2010

Där jag kommer från

heter, något underligt - varför inte ifrån?, Per Wirténs bok om förorten som jag just läst (Bonniers 2010). Den har underrubriken Kriget mot förorten, vilket passar den bättre. Det här är nämligen en bok av något så pass ovanligt som en journalist som gillar förorten, inklusive miljonprogrammet.
Ola Andersson skriver i sin recension av den i Sydsvenskan att det är som att höra två personer tala i den, dels en kunnig och påläst fältbiolog och kulturgeograf, dels en högljudd s-ideolog som till varje pris måste försvara denna utsprawlade stad - och dess misslyckande.
Det ligger en hel del i det.

Wirténs utgångspunkt är att han traskar genom en stor del av Stockholms södra förorter med utgångspunkt i Huddinge där han är uppvuxen och där han fortfarande bor. Han studerar allt han ser och han läser parallellt både arkitekturteoretiker/"visionärer" som Le Corbusier och Frank Lloyd Wright och s-märkta skrifter som "den lilla gröna" eller SCAFT som den hette, den text som reglerade miljonprogrammets utformning genom att behandla "trafiksepareringen" in i minsta milimeter - vilken i sin tur styrde allt annat. När jag började på KTH-A i mitten på 80-talet, tillsammans med Ola Andersson bland andra, anmodades vi tillämpa den av ett rödnäst lärarkollektiv som blev väldigt förvånat då vi faktiskt vägrade.
Nåväl, Wirtén påstår sig gilla SCAFT - något han måste vara helt ensam om idag, men han gillar också den täta stenstaden och trafikapparaterna utanför den. Wirtén gillar så att säga allt byggt.

Men han medger också att han trivs bättre med bil i ytterområdena eller ännu mer på USAs motorvägar, där han till skillnad från Rousseaus promenerande tänkare som likt Wirtén går, känner sig fri. Han ser inget (miljö)problem med avstånden i sig - det är bensinmotorn som är problemet. Här låter han ju som vilken vit medelålders man som helst, friheten finns på Highway, inte i nån gammal muggig (som det ju brukar heta) tänkares tankar om den.

Men Wirtén är inte bara ute och går, han ser också maktmönster i förhållandet centrum-periferi, han ser hur förorten konsekvent har blåsts på kommunikationer och resurser av innerstan. Han ser hur "Berättelsen" (som journalister gärna kallar gamla tidningsklipp för) om förorten skrivits av journalister tryggt bosatta i innerstan.

Parallellt med arkitekturteorin läser han även signifikativa årgångar av Allt i hemmet.
Utgångspunkten är hans föräldrars flytt till först radhus, sen nybyggd
villa med platt tak och slutligen kråkslott i småstad - slutstationen där han aldrig
trivs. I Allt i hemmet ser han hur reportagen svänger från att behandla trångboddhet
till inredning av hus som radhuset han bor i med möbler från Ikea och
Obs, till gamla hus (torp och kråkslott samt även innerstadslägenheter) med gammalt porslin och gammalt bordssilver.
Den här delen av hans bok är egentligen den som irriterar mig mest, antagligen därför att Wirténs stackars föräldrar inte verkar ha någon som helst egen vilja eller "smak". De följer lydigt en massrörelse läsande massrörelsens husorgan. Ytterligare en sak i detta sjok av berättelsen förbluffar mig. Under pojken Pers uppväxt åker familjen nästan aldrig in till stan. Någon enstaka gång för att "gå på Skansen"? Men operan, teatrarna och muséerna då? Umgänge, krogar och vänner?
För Wirténs familj räckte tydligen förorten och Allt i hemmet.

Och med den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att Per Wirtén idag har skrivit den bok han har skrivit. I förorten får han leta med lupp efter kulturhistoria och artefakter, men han finner dem och triumferar. Han leder så att säga i bevis att förorten visst är kultur, inte bara sprawl och impediment. Och han konstaterar då och då mysande att förorten "koagolerar", det vill säga har förtätats en liten aning.

Här kan man ju bara hålla med honom om att detta är positivt och antagligen den väg som finns att gå vad gäller bland annat miljonprogrammet. Riv inte. Bygg vidare. Skapa nya förtätningar.

Men samtidigt är det ju fortfarande så att innerstadens lyskraft och utbud både vad gäller estetiska värden och kulturutbud slår förorten med hästlängder. Det är därför många vill bo där och är beredda att betala höga priser för att göra det.

Och hur gärna man än vill så ändrar man inte det genom att gilla Rågsved och utblommade lupiner. Det krävs många hundra år på förortens nacke för att vi ska kunna jämföra, dra några slutsatser.

Och det verkar inte Wirtén begripa.

3 kommentarer:

Laura sa...

Bra läsning, tack!
(om du vill svara så är jag lite nyfiken på om du kom in på betyg eller arbetsprover?)

kcl sa...

Krig mot förorten? Vilket då? Sedan 70 år byggs det ju ingenting annat än förorter, i stort sett.
Detta även om miljonprogrammets statligt subventionerade (och i hög grad kommunalt ägda) betongklossar ersatts med av marknaden uppdrivna villaförorter.
Att folk, att döma av bostadsrättspriser och köer till hyreslägenheter inte vill bo där är ju en annan sak.

Karin S sa...

kcl,
Wirtén menar att förorten är föraktad av en liten (medie)elit och att innerstaden krigar mot förorten genom att lägga beslag på allt som har med makt att göra.
Ibland leder han i bevis att det stämmer, ibland tror jag att han överdriver rätt rejält.

Och var folk vill bo beror väl på. En del som bor i förort vill nog bo där, dock kommer man inte ifrån att innerstadens bostäder är mycket mer attraktiva, vilket gör att Wirténs resonemang haltar en aning.

Men läs boken ändå, den är läsvärd.