tisdag 8 juni 2010

Att vara förälder

Apropå Therese Es inlägg om barn. Vem man var och vem man blev och vem man kommer vara. Som förälder. Jag håller så klart med om att man som förälder ska behålla en bit liv utanför hemmet och barnen.

Vad jag själv inte visste och blev varse då mina barn kom till världen var hur otroligt viktigt det var för mig att kunna tala svenska med dem. Att de förstod, att de kunde röra sig som infödda i Sverige, att de också skulle bli svenskar - lika mycket som fransmän.
Det ställde, inser jag i efterhand, eller jag håller ju fortfarande på, rätt stora krav på mig. Jag måste vara där, eller skaffa en svensk aupair-flicka, typ.
Att de skulle gå på dagis (från ca ett års ålder) tyckte jag var självklart. Men inte för mycket. Sen skulle de hem och prata med mig.

Med ett språk och en förälders närvaro kommer en hel värld in i ett barns liv. Man tänker kanske inte på det när man bor i landet, så att säga. Men när man inte gör det så blir den saken klar. Som förälder fyller man delvis sina barn med innehåll, och då menar jag ord, analys, klargöranden, verktyg för att förstå - allt. Egentligen tror jag inte att man som förälder behöver göra något annat utanför hemmet för barnens skull. Man är den man är. Det är för sin egen skull man behöver andra vuxna. Småbarn är på sätt och vis astrista. Lite större barn är mycket roligare och tonåringar är nästan som vuxna.

Men det enda vettiga man egentligen har att göra, som förälder, är just det - att lära barnen ett språk, att se till att de blir sociala varelser, människor, helt enkelt. Människor som kan kommunicera.
Det kan man tycka är självklart, men när ens barn inledningsvis svarar en på ett främmande språk - så inser man att det är det inte.

6 kommentarer:

FransyskanH sa...

Hrm. Du läser mina tankar, höll jag pâ att säga. Tror det var just det där med sprâket som framkallade kaos i skallen pâ undertecknad apropâ dagis igâr. Att herregud. Och när ska jag hinna prata svenska NU dâ och allt det där... Resten av pressen lämnar jag ât andra, men klart man vill att hon/han/de ska tala ens sprâk - och helt klart kommer det inte av sig själv! Och där, ja, kan jag bli stressad.

Laura sa...

Karin - nu är jag ju inte förälder, men tror som du.

Karin S sa...

Fransyskan H,
Du får väl se vad det blir av det. Jag har läst rätt mycket i ämnet och vad som gäller är att FRAMHÄRDA. Man fortsätter prata svenska trots att ungen svarar på franska. Sen kommer det ett "déclic" vid något tillfälle, oftast då man är i Sverige och varit där ett tag, då barnet faktiskt börjar prata svenska.

Sen är barn väldigt olika. Mitt första barn talade alltså inledningsvis franska. Det andra gjorde från början tydlig skillnad på språken, blandade aldrig och talade båda från början. Likaså det tredje.

Det gäller helt enkelt att stå på sig.

Laura,
Bra.

Laura sa...

Obs - har ej läst Thereses inlägg, dock.

Gunnar sa...

Bra ämne, tack fär att du påminde mig, det här ska jag skriva om stort på Pressylta Redux inom snar framtid.

Therese E sa...

Språket är ju allt. Mina barn kommunicerar mycket med varandra, med obegripliga ord - fullständigt obegripliga alltså! - men de är ju så nära så de förstår varandra intuitivt. Det ett väldigt bra och viktigt band de har, men jag tror också att det gör det svårare för dem att kommunicera med andra barn. Dels för att de inte alltid kan uttrycka sig, dels för att andra inte omedelbart förstår vad de menar.

Det här handlade visst inte så mycket om föräldraskap, men iaf om barn och språk! :)