tisdag 30 juni 2009

Google

Kollar upp folk som jag hade glömt sen sådär trettio år.
Och det går. Google ger svar. Google är facit.
Det har kommit en sorts facit till livet.
Egentligen vet jag inte om jag vill ha det där facitet. Det är lite som med ultraljudsundersökningen av babyn. Om man nu kan få reda på könet, varför ska man då säga nej?
Om man nu kan få reda på vad folk gick i pension som, vilka medaljer de fick ur konungens hand, vilka människor de lever med, var de hittat ett äldreboende... Ja, varför ska man då säga nej?

Man kan få foton på dem också. Se hur de åldrats.

Herre Gud.
Det kan ändå inte ha varit meningen?

måndag 29 juni 2009

CCS

Jag funderar på den eventuella nedläggningen av CCS, det svenska kulturhuset här i Paris. För det första tror jag inte att den blir av, men för det andra så konstaterar jag att det inte skulle ändra någonting för mig.
Som svensk oöversatt författare bosatt i Paris tog jag i samband med att min första roman kom ut kontakt med detta kulturhus. Jadå, jodå, det lät ju väldigt intressant. Sa de.
Och på den vägen är det.

Jag får deras utskick och brukar ögna igenom dem. Där sker ju ett utbyte, inte tu tal om det, men jag ska väl erkänna att ingenting av det de erbjuder intresserar mig. Det är små jazzgrupper och andra musiker som spelar, det är svensk film ibland med inbjudna regissörer, det är disajn förstås och - faktum är att jag glömt resten.
Jag vet inte vad de borde göra för att jag skulle få lust att masa mig dit. De firar midsommar och ordnar julpyssel för barnen. De lär ut svenska, men det kan jag ju.
De vänder sig i första hand till en fransk publik, och det är väl som det ska.

Så om det lades ned skulle det inte förändra ett dyft i min tillvaro.
Men, jag ska väl erkänna att jag inte skulle gilla om också Svenska kyrkan och Svenska klubben försvann. Då skulle enda möjligheten att träffa landsmän vara att åka ut till Ikea och käka på restaurangen där och det känns inte heller så lockande.

Men. Nu ska man ju inte se allting bara ur sitt eget lilla snäva perspektiv. Om de gör någon nytta för den där "Sverigebilden"?

Egentligen är det konstigt att det över huvud taget finns, med tanke på den politik Sverige har gentemot utlandet, den är ju sällan särskilt expansiv och aldrig inriktad på kultur. Också i det här sammanhanget har man ju hört att det är viktigt också för svenska industriföretag att det finns en kultur, ett sammanhang ur vilket deras varor kommer.
Och svensk kultur... Tja, det är nog ändå bättre att påstå att den ska upplevas på plats.

Nej, jag kommer inte fram till något här. Jag bryr mig inte, helt enkelt.
Däremot vore det förstås väldigt synd om själva huset revs, det är jättefint! Men så galna är de förstås inte, fransoserna. Det är säkert en skyddad kåk.
Och med det är jag nöjd.

Hej.

söndag 28 juni 2009

Säker på orden och stadig på jorden


På min både hektiska och märkligt långsamma resa fram med minsta barnet till Stockholm, och tillbaka ensam igen, läste jag Helena von Hofstens Jorden snurrar bara framåt.
Eller rättare sagt, Paris-Stockholm/Skavsta läste jag ingenting, då pratade jag med en sexåring som hade tråkigt. Jag med. Vi försökte prata bort den där tråkigheten och det gick ganska bra ändå. Jag kom på mig själv med att tänka på att man borde kunna njuta av en resa. Av själva resan alltså. Det gick nu inte, men lite njöt jag faktiskt stundtals av resesällskapet.

Hem samma väg men ensam, och inte heller då kan jag med bästa vilja i världen säga att resan var njutbar. Däremot återigen resesällskapet i Helenas skriftliga gestalt.
Nu bidrar det säkert att jag "känner" Helena sen tre år tillbaka och läser hennes blogg. Jag vet ju, dessutom, att hon bor i de där trakterna bussen till Skavsta så småningom når fram till. När Nyköpingsån slingrar platt genom ett grönt och lågt landskap med stora röda lador på håll tänker jag, numera, på Helena.
Och den här gången var hon alltså med där, på bussen. I ett stillsamt samtal med mig. Vad vi talade om?
Jag skulle återigen säga Sverige, men då har jag kanske styrt in det på mina egna projekt och tankar. Men nej, inte bara. För Helena funderar också kring Sverige, Sverige som del av ett konsumerande Västeuropa, Sverige som "kulturnation", Sverige som land att växa upp i. Idag och igår.
Bilder träder också fram, bilder av mellanmålsätande barn som säger smått snusförnuftiga saker (och här är väl det enda tillfället man kan känna en liten irritation men man tar det, för alla ens vänner har irriterande sidor också), men också djur, tama och vilda, i det där landskapet bussen åker igenom. Vildsvin, sädesärlor och får.
Men också hemma hos Helena. Jag ser bilder av gamla möbler och hör hennes funderingar om detta med "heminredning". Hon bryr sig om det, Helena, men på ett tillbakalutat vis. Kanske det vis den som har just gamla gamla ärvda möbler kan tillåta sig?
En bild av en förläggare och författare som delvis hoppat av konsumtionståget träder fram. En människa som bestämt sig för att köra sitt eget race, på sina egna villkor. Och i sitt eget tempo.
Och det är väl det jag gillar mest med den här boken.
Och för att Helena, i detta, står för den hon är. Säkert väl medveten om att det hon skriver kan provocera. Inte för att det är så provocerande i sig, men för att den stora motorbåten ligger vid bryggan och väntar, och för att sjuttonhundratalsskänken står trygg under platteven, typ.
Alla kan inte passa in, helt, på de vänsterpopulistiska kultursidorna. Helena vet det. Jag vet det också.
Men nu håller jag på att tappa tråden, för Helena skriver med engagemang också om de svaga i samhället. Mest rörande är hennes text om gammelfaster som också kan läsas (i någon version) här.
Det finns en medveten hjälplöshet inför detta med livets orättvisor i Helenas texter som gör att man inte irriteras över hennes priviligierade situation, som man kan göra med rätt många andra. Det finns en medvetenhet om livets skörhet, om dödens närhet och ständiga närvaro i våra liv, det finns helt enkelt existentiella bottnar som gör boken mycket läsvärd.
Även om man inte ser Nyköpingsån då man lyfter blicken från boksidan.

För mig finns dock också detta litterära landskap i bakgrunden som Helena skrivit om på sin blogg, men inte i just den här boken. Här finns ett språk och ett samband med Delblancs Hedeby och Ekmans Katrineholm. Här finns djupa rötter ned i det gamla, i en plats som inte är utbytbar, ur ett jag som inte heller är utbytbart.
Och det slår mig hur ovanligt det är idag, och det slår mig också att det är två krav jag ställer på en bok för att över huvud taget kunna uppskatta den.

Så den är mycket läsvärd, helt enkelt, Jorden snurrar bara framåt.

lördag 27 juni 2009

Läst bok

Jag har läst en bok! Hon älskade av Helena Henschen (Brombergs).
Om jag minns rätt skrev även HH en bok om de sydowska morden för några år sen? Jag läste den med, och den här är ungefär likadan.
Båda böckerna är liksom fina, det kommer man inte ifrån, välskrivna på vackert språk och med flyt.
Jag minns den om morden som något irriterande, för det var en bestialisk och närmast obegriplig familjehistoria ur Henschens familjs historia, som när man läst boken fortfarande var bestialisk och obegriplig.
Och det var ganska irriterande.

Den här boken lider av samma slags brist. Helena Henschen skriver om en släkting som hon inte kände och inte tyckte särskilt mycket om. Det blir liksom lite platt då, även om historien i sig är kulturhistoria, i Hon älskade får vi läsa om Ernst Thiel som var Signe Thiels (huvudpersonens) pappa, om henne två äktenskap och tre kärlekshistorier. Vi kommer ut i Europa under mellankrigstiden och till Tyskland efter nazisternas maktövertagande -33 med en judisk familj.
Alla de här grejerna är förstås intressanta, så egentligen borde jag gilla den här boken.
Det är väl bara huvudpersonen jag irriterar mig på litegrann, som om hon slank undan och egentligen inte fanns.

onsdag 24 juni 2009

Paris är underbart

Jag vill bara tala om att det är alldeles underbart här nu. Ljummet i luften, staden är helt öppen, ett paraplyställ i gjutjärn håller upp dörren till restaurangen i hörnan, folk sitter ute överallt, man möter olika händelser mest hela tiden.

Fast idag var jag på rea. Första dagen. Quel bordel! Incroyable! Det såg ut som i värsta tonåringens rum, men hundratals, kanske tusentals kvadratmeter.
Galgar och klädhögar på golvet, inklämda provade plagg utan någon som helst ordning på hyllorna, stora pappskyltar i rött överallt där det stod SOLDE, som om man inte fattat det, och klisterremsor på golvet med samma motiv.
Även barnet vände i ett par dörrar med orden "orkar inte".
Bra sak var också att hon inte orkade vänta på provrum. Vi köpte på en höft, på känn, på pif. Det gick bra!
Och så tar tanterna in sina små jyckar på Printemps, i alla fall då det är rea. Man snavar liksom på de där grejerna.
Köpte även ett pingisracket. Det var inte reat. (Den var inte read?)
Och kollade andra racketar. Det är rätt intressant. Det finns så många sporter som har olika racket? Squash var fulast. Jag tycker nog att pingis är snyggast, det ser lite ut som en bild av en luftballong med en pingisracket.
Vi köpte gummistövlar också, de var inte heller reade och luktade jättekonstigt. Men snygga var de!

Nu ska vi bara använda sönder alla de här kläderna och sen ska vi börja om igen.

tisdag 23 juni 2009

Branschnytt

Nu sitter Maja och Isobel med varsitt pisskontrakt från Bonniers - att skriva på.
Länkarna till Svensk Bokhandels sida från Isobels blogg talar bara om de s k e-boksrättigheterna. Den länk jag har ovan talar om skönlitterära bonniersförfattares situation globalt.
Jag klipper en bit ur SvBs text:

Bonnierförlagen arbetar i dag med två olika sorters avtal. Ett grundavtal, kallat förlagsavtal, och ett avtal för de bästsäljande författarna kallat global­avtal.
I förlagsavtalet köper man rättig­heten till alla format i en klump utan att definiera om eller när man ska ge ut dem, undantaget den inbundna utgåvan. Det gör man för att man är osäker på om det blir lönsamt att ge ut en pocket, en ljudbok eller något annat format.
Globalavtalet definierar exakt vilka format man tänker ge ut och erbjuds de författare man vet är lönsamma.

När man läser allt det här (och kanske en del annat också) så blir man någonstans förvånad över att den här löjeväckande karusellen som kallas skönlitteratur får hålla på?
Vad jag menar?
Jo, människor/författare skriver böcker. De får knappt något betalt alls, och de har ingen som helst talan gentemot Bonniers. Det gäller inte bara eventuella e-böcker, det gäller precis allt som Bonniers vill bestämma om. Resten kan man som författare få ha en åsikt om, men det är inte mycket.
Att författarna inte får något betalt beror också på att Bonniers m fl ger ut alldeles för mycket böcker. De vet det själva, men de fortsätter i alla fall, de ger helt enkelt ut en massa böcker som de vet att de aldrig komer lägga två strån i kors för att försöka sälja.
Och det gör så för att hela bokbranschen är en sorts lotto-apparat där en författare eller snarare bok kan ge jack pot. Så de vill täcka in så mycket som möjligt. Där med.

En massa författare hålls alltså igång, några få med statliga pengar, och skriver böcker som - just det - i stort sett ingen människa läser.
Några få litteraturkritiker hjälper till att hålla cirkusen vid liv, antagligen ibland mot bättre vetande eller med en stor portion idealism, också de så gott som gratis.

Vad vi beskådar är på något vis rätt egendomligt. Man talar om kultursidornas förfall. Samtidigt skrivs det seriösa recensioner om seriösa böcker (antar jag) som läses av några hundra människor.
Så har det naturligtvis inte alltid varit.
Nu kan man möjligen försvara detta med att litteraturen ändå har en viktig plats, därför att det som "eliten" sysslar med också, på sikt, fortplantas som tankegångar ned/upp(?) till de bredare lagren, och det är väl också vad vi egentligen ser hända.
Man kan ju bara läsa några olika sedeskildringar från de senaste hundra åren så ser man exakt just det. Om det nu är så bra vet jag inte.

Hur som helst.
Det märkliga är att det fortfarande håller på. Jag tror att litteraturbevakningen snart försvinner fullkomligt från dagspressen och då kan man fråga sig vad hela den här författargruppen (där inte nödvändigtvis Maja Lundgren och Isobel med det svåra efternamnet ingår, men helt klart jag själv och många med mig) ska tro eller snarare hur vi ska luras även fortsättningsvis. När vi inte ens "får" några recensioner.
Att förlagen inte satsar på och säljer böckerna i någon större omfattning antas vi redan vara införstådda med.

Vilken fars, ändå.

måndag 22 juni 2009

Tack!

Jag vill verkligen tacka er allesammans som bidragit med kommentarer till det förra inlägget! Särskilt Bengt O förstås, men självklart även er andra.

Ni har hjälpt mig att få syn på mig själv, inte som en individ, men som en del av ett större förlopp, en del av den svenska moderniseringen.
Om jag kollar på min familj, och inte bara dess nära historia, så ser jag två pågående processer.
Min pappas familj och den farmor och farfar jag träffade mycket som barn kommer från sörmländsk landsbygd utanför Nyköping och den lilla staden Eskilstuna.
De flyttade till Stockholm och gifte sig på 1930-talet. Pappa fick "läsa vidare" som jag tror man säger och gjorde alltså den mer allmänna klassresan.
Mammas mamma och pappa har däremot kom från små städer och hade mer av utbildning. Morfars pappa var kapten och förde segelfartyg. Morfar tog studenten. Mormors pappa var lektor i matematik och mormor fick också (liksom sina systrar f ö) en utbildning.
Också mormor och morfar flyttade till Stockholm och mamma utbildade sig, hon också, vilket kanske var en enklare och naturligare sak. Trots allt.

Pappas sida är alltså representativ (tror jag) för majoriteten svenskar. Mammas sida däremot mindre, men också en del av utjämningsprojektet. Den gamla borgerligheten blev en del av den nya medelklassen. Den apotekare som som i slutet av sjuttonhundratalet skar guld med täljkniv och lämnade stenhus till sina tre döttrar har idag ingen motsvarighet i min mamma som visserligen är farmaceut men som var anställd av apoteksbolaget och som hade lön. Som alla andra.
(I det här sammanhanget finns grejer man kan diskutera, hur långt ska man utjämna? När förlorar människor de så kallade incitamenten för att utbilda sig? Är incitamenten endast ekonomiska? Eller finns andra värden med bildning/kunskap/utbildning?)

Alla de här människorna var delar av den urbaniseringsprocess som väl egentligen pågått alltsedan medeltiden, antar jag, men som tog fart i början av 1900-talet. De flyttade bara vid olika tillfällen, men alla fick de så småningom sin försörjning i och av staden.

Jag tror fortfarande inte att miljonprogrammet var nödvändigt eller ens bra, men hur som helst så är det gjort och jag är inte den som tror på att riva det nu. Nä. Jag menar att det naturliga är att bygga vidare. Också på en sak som miljonprogrammet.

Och det gäller också den text jag håller på med nu, där de här tankarna var utkastade som en sorts lösa trådar och där ni, som sagt, hjälpt mig att styra in dem i något större. Låt oss säga början av en väv.

Återigen stort tack!

torsdag 18 juni 2009

Reflexion

Ibland tänker jag att den här svenska uppväxten jag har, i grund och botten styrd av socialdemokratin som hade regerat så länge så att skolan var deras (enhetsskolan) och de flesta institutioner jag öht kom i kontakt med, är något omöjligt att skaka av sig.
Det går liksom inte att tänka annorlunda, någonsin, om man är svensk, har etniskt svenska föräldrar och är uppvuxen under rekordåren.

När jag tänker på min barndom och ungdom och de människor jag då mötte under en längre tid var de enda som inte var ungefär som jag av estniskt ursprung.
Resten var exakt likadana, det spelade ingen roll om man röstade höger eller vänster, man hade i alla fall samma möbler, man hade gått ur statskyrkan, man hade ungefär samma inkomster och käkade samma mat.
Man hade samma värderingar om vad som var viktigt och hur man skulle uppfostra barn. Skillnaderna var i alla händelser marginella, så pass små att de inte kunde skönjas alls i resultatet. Oss.

Förmodligen var det annorlunda i andra befolkningsskikt men jag tror att samma grund fanns även där. En sorts världsbild.

Jag funderar mycket på denna modernisering av samhället, den frenesi som gjorde att alla flyttade. En miljon bostäder på tio år. Radhusmattor på det. En miljon treor - helt utan minnen. Hur många människor blir det som lever - helt utan minnen.

När man (från svenskt håll) anklagar kontinentens tänkare och politiker för att vara konservativa så reser sig något inom mig. Ja, de är konservativa därför att de har något av värde att bevara.
De har inte, som vi, gjort sig urarva.

Nå, kom då och säg att det inte fanns något av värde i Sverige att bevara och jag stryper er. Bildligt.
Men visst. Det fanns mindre, så långt är jag med. Ytterligare en anledning till denna genomgripande förändring.

Men, när svenskar slår sig för bröstet och tror att de är rikast, vackrast bäst och kunnigast - ja, då orkar jag inte svara längre.
Det moderna Sverige föddes ur skam, glöm inte det. Skam över fattigdom, bondtölpighet och elände.
Skammen är fortfarande grunden för vår (nuvarande) existens.

Well, med det, kära vänner, vill jag passa på att önska er en riktigt fin midsommar!

Uppdatering för (Bengt O): Här skriver Olle Wästberg om Sveriges kultur och kulturarv. Ingen tycks mena att det finns särskilt mycket av den varan, inte Wästberg själv heller, även om man får lov att säga att artikelns huvudpoäng inte är att lyfta fram det som finns, utan att hindra ett puckat politiskt beslut.
Men det visar ju exakt vad jag är ute efter. Det kanske finns en kultur och ett kulturarv, men mycket är bortsopat av efterkrigstidens moderinisering på alla plan, såväl fysiska som intellektuella, och vad gäller resten så råder en viss förvirring.
Kulturen, kulturarvet, kulturklimatet bärs av kollektivet. Delas av alla eller så gott som alla. Har svenskarna nollpejl på sitt kulturarv så märks det gentemot omvärlden.
Och det är vad vi nu alltså ser.
Och enligt mitt sätt att (tillspetsat) resonera kan vi alltså tacka miljonprogrammet för det.

tisdag 16 juni 2009

Läs inte!

Och när jag nu ändå är i farten: Sånt här gör mig mest arg. Vem, mer än den här mannen, säger att det nödvändigtvis ligger en motsättning mellan "språk" och "berättelse"?
Jag begär mer av en kulturchef på SvD än den gamla slitna klyschan, men det lär jag ju inte ha mycket för.
En berättelse, kära kulturchef, är sitt språk.

Lästips

Nya Axess magasin verkar ha kommit ut och jag har läst det som låg på nätet, allt läsvärt. Ändå fäster jag mig särskilt vid Inger Enqvists text om skola och utbildning i Californien.

Jag har ju skrivit mycket om skola här förut, och jag har från att ha gått en typisk svensk utbildning (tror jag) mer och mer ändrat åsikt om skolan, och framför allt föräldrarnas roll i densamma.
Well, jag får vatten på min kvarn i den undersökning Enqvist presenterar.

Som svensk tror jag (eller också är det bara jag?) har man mer en inställning att skolarbetet är skolans sak att sköta. Som förälder har man liksom annat att göra med barnen.
Här i hjärtat av den präktiga skötsamma konservativa delen av Frankrike är det inte alls så. Här beter man sig som asiaterna i Californien, i alla fall nästan.
Man väljer skola åt sina barn, man kollar någorlunda att de gör läxorna, man skaffar extrahjälp åt barnen om det behövs, kort sagt, man beter sig inte alls som jag minns det från Sverige.
Det kan i och för sig bero på att det var ett tag sen jag gick i skolan, fler föräldrar kanske ägnar sig åt läxläsning med telningarna idag, men när jag var barn så var det inte så. Varken i arbetarklassen (särskilt inte!) eller i medelklassen där jag hörde hemma.

Det här kan man fundera mycket över, vad det beror på. På något sätt litade mina föräldrar på att skolan gjorde sitt jobb, något den hade gjort på den tiden de gick i skolan.
Men, det gjorde inte den skola jag gick i alla gånger. Det var rätt nyckfullt, det där.
Och mina föräldrar hade också inställningen att privatskolor var till för missanpassade, för dem som inte klarade den normala skolan. Och som hade pengar.
Well, så var det nog inte heller, även om det inte fanns många privatskolor på den tiden.

Dessutom hade mina föräldrar den säkert också idag i viss mån ifrågasatta idén att det var viktigt för barnen med fri lek och mycket fritid.
Det var det kanske, men inte heller det där fungerade som på deras tid.
Nå, jag ska inte skriva en roman om det här.
Jag kan bara konstatera att den skola ens barn går i inte har mycket gemensamt med den man själv gått igenom, oberoende av när och var det var.

Läs nu Axess!

fredag 12 juni 2009

Kära läsare,

Jag har verkligen försummat er. Orsakerna är flera, ibland tycker jag bara att jag inte har något att berätta här.
Men naturligtvis händer det grejer. Vi förbereder ett barnkalas. Det finns inget värre. Vi har tema: pirater. Det finns nog värre. Jag ska vara en mammpirat, hade jag tänkt. Jag tänkte köra lite Karlsson på taket-stil, om jag inte får som jag vill så är jag inte med. Jag vill ha mest godis och bästa kartongsvärdet och sen tänker jag vara allmänt nyckfull.

Barnens skola har gått bra i år! Alla barnen kommer upp i nästa klass, mer eller mindre briljant. Äldsta barnet kommer dessutom med i en specialgrupp som läser extra engelska, europeisk engelska, som de kallar det här. Det innebär i själva verket att de lär sig så mycket engelska så att de kan prata sen. Ungefär som jag gjorde en gång i tiden, alltså.

Sonens tyska däremot gör mig bedrövad. Läraren är gammal och det går inte framåt och här finns ett rätt stort jobb att göra för en engagerad förälder. Jag vet inte om jag orkar vara den föräldern den här gången.
Har varit det förut.
Man måste ju välja sina slag? Eller var det krig?
Tyska kan jag i och för sig tänka mig att slåss för, jag drömmer fortfarande om att kunna tyska...

Det sorgliga med det här skolspåret är alltså att nu går de stora barnen i en privat skola, vilket i sig inte är sorgligt, det som är sorgligt är att den fungerar. Den statliga skolan i kvarteret och i stort sett i Frankrike, gör det inte. Och det är väl det som är sorgligt, men jag orkar inte ändra.
De kallar det en skola en deux vitesses. Den ena delen, den statliga strejkar, såsar och sölar och uppnår inte målen, som man väl skulle säga på svenska. Den privata fungerar utmärkt.

Ja, och annars är allt under kontroll.

Hörs,

Det som hindrar mig från att blogga

Det märkliga med att skriva romaner, åtminstone i mitt fall, är att processen ser olika ut, varje gång.
Min första roman skrev jag i stort sett en första skiss till på ett år. Då var det typ 500 sidor manus som jag skickade in till förlaget och som jag fick tillbaka med ord som longörer etc.
Jag gjorde om, tog bort en massa, och skickade in igen. Och nu var svaret att det var för torrt, och i någon mån inkonsekvent.
Och nu skrev jag själva romanen. Det som gjorde litteratur av en story, det var ett helt annat jobb och även för mig förvånande.

Den andra romanen var det ungefär samma sak med. Förutom att den genomgick ännu större förändringar under resans gång. Det var rätt plågsamt.

Och nu skriver jag på en tredje roman, jag har i stort sett skrivit den där första stommen, den som ännu bara är en stomme.
Och den här gången skriver och skriver jag och sen vaskar jag guldet ur det grus jag åstadkommit, och skriver om igen.
Och det är som att arbeta i lera, att forma och forma om.
Man vet bara vagt vart det är man vill komma, leran själv kan ha åsikter, struktur som blir bestämmande.
Jaja.

Annars söker jag en litteratur som griper in i samhället, men inte på kvällstidningsprosa, inte som en debattartikel, utan just som litteratur.

onsdag 3 juni 2009

Branschen för tionde gången

För den som undrar hur det egentligen ska gå i min underliga bransch, och det gör jag ju själv, så har Unni Drougge skrivit en bra text om saken.
Isobel uttrycker mer oro.
En oro som jag förvisso delar.

I en kommentar på Unni Drougges blogg skrev jag att man ser en tendens redan hos den översatta litteraturen, den pressas ut mot något av en periferi, det vill säga små förlag med mindre budget för marknadsföring. Vilket inte hindrar att de stora förlagen dyker upp igen om ett utländskt författarskap visar sig bli oförmodat lönsamt.
Samma sak såg vi ju med le Clézio häromsistens. Redan släppt av Norstedts då Nobelpriset damp ned.

Man kan ju bara hoppas att det finns anledning att dela Drougges trots allt optimistiska syn på framtiden. För oss utlänningar ser det dock inte lika ljust ut.
Skulle jag vilja påstå.

Uppdatering: Thente kommenterar också Bonniers agerande.
Förlaget Asgamen, i förhållande till lilla Tranan. Ja, det är väl vad det är frågan om, verkar det som.
Och Vertigomannen kommenterar samma sak.