söndag 25 oktober 2009

Mordets praktik I

Har börjat läsa Mordets praktik (Ekman, Bonniers, ni vet) och är efter fyrtio sidor mest förbryllad. (Resumé: Ekman skriver en bok kring Söderbergs Doktor Glas.)

Jag vet inte vart hon vill komma, och det är väl rimligt efter endast fyrtio sidors läsning, men jag är ändå, just nu, skeptisk. Det första jag hänger upp mig på (av allt knäppt att göra) är att den sjabbige doktor Revinge, Ekmans huvudperson, en betydligt glanslösare läkare än Glas, använder sig av en massa franska. Han approcherar Söderberg på Rydberg, han funderar på om han borde cedera i något sammanhang, och han konstaterar att hans kollega Skade, har en patient som är moribund, vilket kanske är latin och ett jäkla bra ord för döende, men varifrån får Revinge sin franska vokabulär? Jag känner mig som om jag läste ett brev skrivet av Gustav den III.
Eller ska man utgå ifrån att den tidens studenter helt enkelt hade ett jäkla bra ordförråd på tyska och franska?
Nåja, förklaring kanske kommer.

Minns att då jag irriterades på mycket i Bengt Ohlssons bok om Gregorius, men att jag gillade hans Stockholmsbild, som sammanfattningsvis, för mig, var mer Bellmansk än Söderbergs. Kraftigare grönska, mer vind i seglen, gator där folk (nästan) slängde ut pottinnehållet genom fönstret.

Hos Ekman är staden en gråmörjig stenanhopning i snöstorm, någon gång bländande ljus. Här finns funderingar kring skuggor på olika plan. Men än så länge känner jag inte igen Stockholm. Ljuset över den stan, som Söderberg onekligen är den som fångar bäst som jag ser det, även om just Bellman och Strindberg också har fina skildringar, har jag ännu inte sett skymten av hos Ekman.
Här rör sig en klunga prostituerade i grå sjalar genom snöyran. Det är suggestivt och så kan det naturligtvis också ha varit. Men jag känner inte igen mig. Jag blandar ihop det med en granskog på något vis. Än så länge.

Och sen då.
Det är som om Ekman hittills medvetet missförstår Söderberg, via Revinge. Revinge säger att Glas mördar för att slå ihjäl ledsnaden eller ledan.
Så har jag aldrig tolkat honom. För mig drivs han av en korrumperad form av medkänsla då han mördar. Och är även förblindad av rejält undertryckt förälskelse. Men dock förälskelse.
Hon säger att han inte vill göra aborter av barmhärtighet - men det säger han ju inte själv. Glas medger att han inte vill beroende på att han inte vågar.

Så jag blir lite förbryllad av det hela. Vad är det för poäng med att gå i kamp med en av Ekman påhittad eller åtminstone tolkad, Glas? Och inte Söderbergs egen?

Kanske står svaret att finna i dessa rader.
Jag måste inse att Glas inte är någon läkare. Han är sin författares fantasi om en läkare.

Detta är Ekmans fantasi om Söderberg, Glas och de gestalter dessa två framlockar.
Well, jag känner att min egen ligger en bra bit ifrån Ekmans.

Och så hänger jag upp mig på när hon inte skriver konsekvent - vad det nu heter- i verbformerna. Hör här:
Det är stora takkronor inne i Rydbergs kafé och de lysa med ett milt gassken. Röken svävar i slöjor och ansiktena bli diffusa.
Varför sväva inte röken? utan r? Jag studsar liksom till när jag ser det och börjar fundera på franska verbformer. Jag är språkligt en manisk läsare. Jag ser det här som en inkonsekvens och den skorrar. Om än aldrig så lite.
Annars stör det mig inte med pluralformer på verben, de flyter fint. Det är mer själva helheten som är... oigenkännlig, eller förvrängd...

Men nu ska jag fortsätta läsa.

18 kommentarer:

Wi sa...

... kanske för att 'röken' här är i singular bestämd form? Det är i plural som verben användes utan "r"... förr.

"vi gå över daggstänkta berg fallera..."

Vi tveka inte att påstå här att Ekman bör ha hyfsat koll på verbens ålderdomliga böjning.

Agneta sa...

Jag tvekar inte att här påstå att Wi och Ekman använda de ålderdomliga böjningarna av verben rätt.

De böcker skolan tillhandahöll under mina första skolår var inte nytryckta utan innehöll i allmänhet plurala verbformer. Dessa verbformer var dock avskaffade så vi fick lära oss att se dem och sedan läsa vad där egentligen borde stått. Ett lässätt som medförde att jag än i dag vet hur man skrev fordomdags.

Karin S sa...

Ni har säkert rätt, båda två!
Och jag således fel, undrar varför just den grejen kändes underlig?
Jag tycker fortfarande att det låter bättre med röken sväva, även om den är singular. Och att röken svävar känns alldeles för modernt!

Oförklarligt.

Olov Hyllienmark sa...

Det är Ekmans presens, tror jag, som skaver i språkkänslan. I så gott som alla äldre berättande texter man läst är det ju preteritum.
"Röken svävade i slöjor och ansiktena blevo diffusa."
Plötsligt låter det rimligare, inte sant?

Agneta sa...

Citat ur Söderbergs, en allvarsammaleken från 1899

Men när författaren till "Johannes Uppenbarelsebok" skall skildra den eviga saligheten, skildrar han den i form av en stad -- han var tydligen stadsbo--som svävar ned från himmelen, ett nytt Jerusalem, där husen äro av rent guld, stadsmuren av jaspis och de tolv stadsportarna av tolv olika slags ädelstenar och halvädelstenar. Så fattig är människans fantasi när det gäller den högsta lyckan, den eviga saligheten. De tego bägge. --Fryser du inte ? frågade hon. --Jo litet, sade han. Och de kröpo till sängs igen. Det var så vackert denna vår i slutet av mars och början av april. Det var något i dagrarna, i stämningen och luften, som erinrade hon

Agneta sa...

"Den allvarsamma leken" skulle det förstås stå.

Agneta sa...

Ur förordet till min första lärobok i räkning, som jag hade i första och andra klass i småskolan.

"Uppgifterna äro ordnade så, att svårare partier lätt kunna överhoppas, om så är erforderligt."

Den är tryckt 1943, men sammansatt 1920. Min exemplar är sjuttonde oförändrade upplagan. Jag började skolan 1948 och jag antar att det hängde samman med att vi fyrtiotalister bestod av så väldigt stora kullar att skolmyndigheterna (kommunerna?) inte hade råd med nya omarbetade upplagor av skolböckerna utan delade ut gamla böcker, eller tryckte det gamla i oförändrade upplagor.

Karin: Att grejen känns underlig för dig beror säkert på att du inte har läst texter med plurala verbformen i någon större utsträckning.

Agneta sa...

Språkreformen angående avskaffandet av plurala verb kom 1944-45.

Fransyskan H sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Fransyskan H sa...

Haha - jag förstâr sâväl Karin. Jag tror det är franskan som spökar. Dvs i franskan regerar den "absoluta logiken" vad gäller verbformer. Det skulle mao vara Omöjligt med sväva-r, hur rätt det än mâ vara pâ svenska. Samma sak gäller punktering (och dâ inte av däck men i meningar). Sâ olika och samma logik-mani vs logik-brist.

Karin S sa...

Olof,
Ja. Det du säger låter bättre.
Själv ville jag hade det till rökslöjorna sväva etc.
Jag tror att det har med sammanhanget att göra också. Här ser vi in i Kafé Rydberg, som i ett tittskåp, det är en ålderdomlig interiör hon målar upp, lik den den på omslagsbilden (är den på omslagsbilden) och så svävar helt plötsligt modern rök runt därinne! Som om det skedde alldeles just nu.

I franskan skulle rubbet vara skrivet i imperfekt, ingenting annat möjligt.

(Agneta!)
Vilket visar citatet ur Den allvarsamma leken är - en annan sak. Här talar Arvid och berättar, det låter bra med presens rakt igenom.

Och Fransyskan, jag hade inte läst din kommentar, men visst är det så!
Även om tydligen Olof kan känna av vad vi menar så är vi säkert i någon mån "störda".
Heter det punktering?
Vad är interpunktion? Är det franska? Hjälp!

Agneta sa...

Nog var det ändå logiskt med de olika verbformer i plural och singular? Eller vari ligger det ologiska?

Du skriver
Vi skriva

Du skrev
Vi skrevo

Karin S sa...

Så Agneta,
Nej, jag tror inte det. Det var först här jag fastnade. Ekman är konsekvent och hit (sidan 40 ca) gick det bra.
Söderberg läser jag ofta och i originaltext.
Jag tror snarare på Fransyskans förklaring.
Även om jag naturligtvis läst färre texter med verb i pluralformer än utan.

Karin S sa...

Och Agneta igen!
Javisst är det logiskt! Massor av språk har ju det och mer än så!

Agneta sa...

Det heter kommatering, på svenska.

Karin, om man som jag lärde mig läsa i böcker med plurala verbformer och blev undervisad mina första skolår av lärarinnor födda på 1880-talet, så känns det här gamla skrivsättet inte konstigt.

Däremot var det säkert konstigt för mina lärarinnor att försöka bibringa det uppväxande släktet svenska språket enligt nya regler ur böcker som inte hängt med i utvecklingen.

Agneta sa...

Mittåt: kommatering skrev jag eftersom jag trodde att detvar det Fransyskan menade. Annars stämmer ju interpunktion då det gäller punkt, utropstecken etc.

Karin S sa...

Agneta,
Ja, det måste varit ganska konstigt för dina lärarinnor, det håller jag med om.
Min mamma berättar ofta hur de läste Europas geografi precis vid andra världskrigets slut och eftersom ingen visste hur de nya gränserna skulle se ut så lärde de in de gamla.
Det är lite samma sak, ja?

Jorun sa...

Jag är uppväxt med daglig läsning ur 1917 års bibel och kan bli alldeles galen på alla som skriver fel när de vill låta gammaldags.
(vi skola, I skolen, de skall)

I dag har jag varit på körövning och sjungit Bellman, och där finns de fantastiska imperativen i drivor:

"om vi ha en och samma väg
så följoms åt; drick ut.
Men först med vinet rött och vitt
för vår värdinna bugom oss
och halkom sen i graven fritt,
vid aftonstjärnans bloss"