Paris, Påskafton 2009

Cher Clemens,
En rapport från dina drömmars stad - innan även jag lämnar den. Nej nej, jag ska inte upp till den fjällhöga - jag ska söderut. Alltid söderut.
Men, blommorna prunkar i rabatterna men du vet väl att det är La Ville de Paris' trädgårdsmästarstab som åker ut och gräver och planterar och sen åker hem igen? Fast färggrant blir det förstås. Men det här halvprilliga som jag ser på svenska bloggar - nogsamt fotograferade blåsippor och rapporter om påskliljor vid gamla husgrunder, tussilago och svalört... Ja, det lyser förstås med sin frånvaro. Var läste jag senast om Heidenstam och svenskens religiositet? Jo, det var i en tämligen dum text i Expressen, låt oss glömma den.
Du vill verkligen veta vad jag hade emot den? Ja, det var väl återigen en svensk journalist som rejält hade missförstått Mariagestalten och dess betydelse. Men, jag väntar mig inte något annat. Och som dessutom menade att det var lite synd om resten av världen eftersom svenska feminister inte tog sig an den och dess förlegade syn på Jesu Moder. (Nej, verkliten inte norrut så här års, det tål inte mina bronker - och inte heller min bild av den heliga jungfrun.)
Fast helt dum var Expressentexten kanske inte, för väldigt många fler bloggare skriver alltså om blommor än om Maria. Några skriver förstås om Jesus och Gud, för att inte tala om kyrkan... Men, Maria får man leta efter. (Och till slut, efter många år i det här landet så saknar man mer Maria än tussilagon, om nu någon förstår vad jag menar.)

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, din text är mycket rolig, som så ofta, en sorts balansakt på avgrundens mediala rand. Jag hoppas verkligen att inte du lider av krisen? Men det tror jag inte. Svenska Dagbladets kaka är liten men säker. Än så länge i alla fall.
Det märkliga, förstår du, är att här i Paris så verkar medelklassen, i den mån den finns och det måste den väl rimligen göra? inte alls på samma sätt angripen av denna kris.
För resten, det är fel. Medelklassen har nog problem, men inte vi andra. (Medelklassen, erkänner jag, är ett ord jag numera inte kan använda utan att kursivera eller sätta citatkråkor runt, det är ett ord som tappat all substans för mig - vilka är ni, där borta, i Medelklassens land? Ni förlorar er i dimma för mig.)
Vart jag ville komma. Jo. Min horisont är begränsad, det erkänner jag villigt, men jag tänker så här: medelklassen här är alla de som tjänade pengar på det som var runtomkring produktionen av undgängliga varor. Säljarstaber och marknadsförare, arkitekter som ritade skrytbyggen åt samma sorts företag.
Och vi andra? Ja, det är vi som gör det som måste göras i alla fall, så att säga. Arkitekter som tar hand om gamla hus - i just vårt fall. Jurister som tar hand om processer och statliga upphandlingar, men också lyxföretagen som gör fin choklad till påsk och som säljer till alla dessa kineser...
Houllebecqs tes (jag vet att jag tjatar om honom just nu, men jag har läst så mycket av honom) är förstås att Frankrikes rikedomar ska säljas till Kinas medelklass. Och då bara gräddan, de fina landskapen, de goda vinerna, de krogar som har stjärnor.
Helt dumt är det ju inte, och inte helt osannolikt heller.
Man kan tänka sig ett land där allt fler försörjer sig inom turismen och så småningom kanske vi även kan starta sexturism hit? Nej, nu tog jag visst i igen, à la Houllebecq.
Så jag slutar här med att säga att det var roligt, som alltid, att höra ifrån dig, för orden från just din horisont säger något både fascinerande och lätt obegripligt om Sverige.

Din tillgivna,

K

PS. Naturligtvis ska jag se filmen!