torsdag 12 februari 2009

Une ville mordorée

Alltså, det är vår i ljuset här. Jag har lust att göra om den här bloggen till en ljusgrön blogg med blomrankor i sidorna, kanske lite karyatider som bär upp bilden i överskriften, men inslingrade i typ törnrosasnår.
Men det ger jag sjutton i, för jag vet vad som händer. Det tar dagar innan man får ordning på tårtljus och annat.
Får köra den gamla vanliga svarta stilen. Men det känns lite post punk, liksom. Jag borde ta mig själv och mina tant-tendenser på allvar. Klä mig i dyra skynken och bli mer vinalkoholist igen. (Storblommigt, fina tygpåsar, lådvin, Valdemarsudde, artikelserie i Svenskan, ny sorts bra grötgryn på Konsum, te och scones, konsert i Operans punchlund - sånt.)

Men grejen var att stan var helt förgylld i morse. Jag måste komma ihåg att lägga tillbaka kameran i jackfickan. Det är dagens löfte. Kanske årets. Möjligen livets.
hej.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Låter närmast magiskt. Här är ett intensivt februariljus som skvallrar om vart det barkar, trots kylan och enstaka snöfläckar.

Charlie Truck sa...

Ah oui! Jag tänkte samma sak igår, måste börja ta med mig kameran vart jag går. Här har vi kanske 15 (ok 12 då) grader och sol. Igår åt jag lunch på terass!

Karin S sa...

Jacob,
Ja, den här tiden gillar jag i Sverige, eller i Stockholm där jag brukar vara. Det är liksom föraning om vår, tvåtoniga fågelläten, dagsmeja, längre dagar...
Det är rätt fint.

Charlie,
Terrass? Det har inte jag gjort på länge, här är iofs ovanligt mycket vinter i år. Men ljuset rår den ju inte på, vintern.
Annars har de lovat mer snö. Igen.
Jag längtar lite efter terrass, jag också.

Charlie Truck sa...

Men helst vill man ju sitta i den ljuvliga trädgården ovan. Gärna med ett glas vatten, och gott bröd.

Helena von Hofsten sa...

Jag skulle önska att februari och mars helt ströks från almanackan, då skulle jag möjligen stå ut - denna evighetslånga väntan på de ljusgröna dagarna i bersån, på terrassen, just det ljusgröna, irisen, vattnet, vinet - eller så får jag flytta söderut. Underbar bild!

Lennart Erling sa...

Din beskrivning av "tant-tendenser" fick mig att skratta högt! Du fångar i några få ord en karaktär ur verkligheten... :-)

Karin S sa...

Helena,
Jag har alltid gillat de där månaderna på något vis. Det är inte osynligt, men nästan, att våren ändå kommer. Det gillar jag mer och mer, ju äldre jag blir, verkar det som.
Den här sydfranska våren är liksom helt sjuk. Bränd av solen i april, alltså röd på gränsen till solsting. Det är ju rubbat? Men det kan man bli om man inte ser upp.

Lennart,
Kul att du uppskattar vinalkoholisten! Hon är glasklar, vaga vänstersympatier, lagon anglofi, stora träsmycken. Ibland dyker hon liksom upp, jag tror att jag har en boende inom mig.