lördag 3 januari 2009

Stridens skönhet och sorg

heter som de flesta nog redan vet Peter Englunds bok som kom ut i höstas på Atlantis.
Nu har jag läst den i ett hus på franska landsbygden där minnen av just första världskriget finns på vindarna, hjälmar, granatbitar och uniformer - för resten också från andra krig. Min svärfars far och farfar blev båda offer för det första världskriget, den ene stupade och den andre dog i sviterna av skadorna. I en fransk släkt av militärer är det förstås inte så ovanligt.

Har även försökt förklara vad det är för sorts bok för franska svågrar och svägerskor. Och kommer fram till att det är en bok med utgångspunkt i enskilda öden, ”vanliga” människors egna berättelser om kriget. Svågrarna frågar om Englund har varit i privata arkiv då, för att få tag i brev och dagböcker, och jag konsulterar referenslitteraturen och ser att de flesta Englund här skriver om verkar på något sätt redan ha gett ut sina minnen i tryckt form. Eller också har någon annan gjort det i deras ställe, som dansken Kersten Adresens mamma.
Det är alltså en sorts parallelläsning av arton europeiska och ett amerikanskt vittnesmål (tillsammans med annan referenslitteratur) som Englund omformar till en krönika över det första världskriget, en berättelse med lika många fokus som berättare, men ändå tätt sammanhållen av Englunds egen ton och stora vetande.
När jag läser tänker jag att han funnit ypperliga skribenter, känsliga människor, kritiska eller entusiastiska till själva företaget som är kriget, men alltid uppmärksamma på den detalj som gör en text läsvärd. Det kan vara himlens färg eller som då den flottaste deltagaren, den ungerska officeren och kavalleristen Pál Kelemen, på avstånd ser på eleganta kvinnor med en ojämförlig melankoli.
Med hjälp av dessa öden reflekterar så Englund över det första världskriget, eller man kan säga att han blir dirigenten för nitton stämmor som faktiskt sjunger i harmoni under hans ledning, trots att de är av olika uppfattning om kriget i sig och trots att de kommer från båda lägren. Är motståndare.

Boken framstår i mer som ett musikstycke, här finns en sorts upptakt med krigsutbrott och i somliga fall en hel del entusiasm inför detta, här finns ständiga påminnelser om nationalism och propaganda och bevis för tesen att det första offret i kriget alltid är sanningen.
Men här finns också i själva upplägget något som påminner om Ravels Bolero, ett anslag som växer i omfång, en berättelse om en ordning som tar över, ekar och dånar och mullrar utan att mänksligt ingripande längre är möjligt. Kriget rullar på, blir mer och mer vansinnigt, allt fler inser galenskapen men ingen kan stoppa det.
Genomförandet av det faktiskt grandiosa temat är det som imponerar allra mest i den här boken. Lite är det som att stå på någon av dessa krigsskådeplatser, ett europeiskt landskap med byar, kullar, skogar och åkrar - och vid horisonten ana damm och buller. Så småningom kommer dammet och bullret närmare och visar sig innehålla en gigantisk här på marsch, inledningsvis med pukor och trumpeter, rätt snart mer dämpad för att i slutet då den försvinner vid ”den andra” horisonten vara ett litet gäng utmärglade trashankar som stultar fram på träben och med hjälp av varann.

Och som en ond och bortglömd fe kommer i en tjugonde kort stämma en viss Adolf till tals, citatet ur Mein Kampf är kort men sätter ord på känslan inför det tyska nederlaget, ord som då de publiceras 1925 kanske inte låter så farliga men som onekligen leder rakt in i dåtidens framtid - för oss som har facit i hand.

Mina litterära associationer går främst till Irène Némirovskys Storm över Frankrike som beskriver en bit av andra världskriget på ett likartat sätt. Ett antal öden blandas som korten i en kortlek, men i hennes fall binds de samman då hon skriver en roman.
I andra hand till (likaså franskryske) Makïnes De franska testamentet där Rysslands hela nittonhundratalshistoria finns med. Jag tänker främst på krigsinvaliderna som han kallar ”samovarerna”. Män som saknar både armar och ben och som tar sig fram genom att vara fästa på en liten bräda försedd med hjul.

Ja, med svenska mått mätt är Englunds bok ovanlig. Han tar sig an ett ämne som jag tror är just främmande och glömt för många svenskar, precis som det var för mig innan jag flyttade till Frankrike.
Och i förståelsen för den ”europeiska diskussionen” - det som format det Europa vi står i idag, är den här boken, återigen med svenska mått mätt, ovärderlig. Detta krig som så småningom ”imploderar”, faller på sin egen orimlighet, är tillsammans med det andra stora kriget och Förintelsen förutsättningarna också för den nation Sverige har blivit och är idag.
Att tänka bort det går förstås inte, ändå kan man konstatera: utan det hade allt varit helt annorlunda.

Inga kommentarer: