Mindre kul grej att skriva. På Axess blogg har ett par inlägg skrivna av någon som kallar sig Nils Karl Krister Nils Tosstenson publicerats. De talar mest om dagens poesi och kritiken av densamma. Det är inte jag som är upphovsmannen till dessa.
I det här inlägget, liksom i ett annat, har jag däremot kommenterat under namnet Ida Emma Pall Tosstenson. Vill inte precis påstå att jag ångrar det, jag var och är inte särskilt imponerad av den text Viktorson hade skrivit. Och i och med att jag nu säger som det är så borde det hela vara möjligt att reda ut och på så sätt få ur världen. Åtminstone min lilla del av det, i den mån det behövs.
Jag har funderat på de här inläggen. Jag tyckte till en början att det var en kul idé. Det finns en genre inom litteraturkritiken som det helt klart kan kritiseras genom parodi. Viktorssons artikel innehåller delar av det slaget. Men själv skulle jag hellre skriva dylikt utifrån ett mer allmänt resonerande än utifrån en enskild bok. Ska man angripa en bok så ska man stå för det med eget namn, annars blir det hela alltför komplicerat.
Jag tror även att man väldigt lätt undergräver sin egen trovärdighet, eller snarare inte sin egen trovärdighet utan forumets trovärdighet, i det här fallet Axess' blogg.
(Och jag tycker att det är lite tråkigt att det är på det här viset, men jag tror att det är så.)
Bon, det om detta. Hela världen kan jag inte se att det är. Och det får mig att tänka på en grej jag gjorde för... kanske knappt tio år sen?
Var i svärföräldrarnas hus över en jul, vi var många, säkert bortåt tjugo pers och det hela var ganska rörigt. Barnen var små och jag var allmänt stressad av det. Och grejer försvann hela tiden. Det blir gärna så när man är många. Man lämnar sin telefon på ett bord, nästa gång man ska ha den är den borta.
En dag förklarade min son för mig att han sett en av sina onklar göra rent sin ring med sonens tandborste. Då brast något för mig, kanske man kan säga. Jag blev så jäkla arg och utan att ta reda på om detta stämde så gömde jag svågerns rakapparat i ett linneskåp!
Stort mysterium, alla undrade. Nu var även en rakapparat borta, ingen begrep och inget kom fram...
Precis innan svågern och hans familj skulle åka hem och då alla var samlade i matsalen greps jag av dåligt samvete. Jag gick och hämtade rakapparaten, gick fram till svågern och förklarade det hela. Som det var.
Runt mig stod ett helt gäng svågrar och svärföräldrar och gapade, allihop precis likadana i nian, de är ju liksom gifta och syskon.
Och när jag berättar den här historien för fransmän så vrider de sig i plågor. Du skulle diskret lagt fram maskinen någonstans, där du var säker på att någon hittade den. Varför gjorde du det, Karin???!!! säger de till mig.
Säg det. Kanske för att få se den där minen, om man tänker sig en totempåle liksom, men likadana gapande ansikten. Så såg de ut. Kanske för att jag tycker att man ska stå för det man gör, även om det är pinsamt.
Inte vet jag. Och som sagt, det är inte jag som är Nils etc. Hade det varit det hade jag alltså sagt det nu.
2 kommentarer:
Ja, jag kan nog också bli lite betänksam just eftersom det berör en enskild utpekad bok. Men efter att ha funderat över Tosstenssons recensioner har jag ändå kommit fram till att jag tycker att det är ganska harmlöst. Jag upplever det som mer humoristiskt än elakt. Just att redaktör T. tänjer lite på gränsen till det fåniga och därmed nog även öppnar sig själv för kritik tycker jag gör att att det blir levande på något sätt. Därför blir jag på sätt och vis lite förvånad, och kan inte låta bli att tycka att det är lite lustigt att någon upprörs över T. Samtidigt kan jag iofs respektera det, om det är för att vara schysst mot författare Flensmarck. Men Flensmarcks bok har ju fått väldigt fina recensioner på annat håll, så han är nog inte så ledsen? En del har ju tydligen blivit djupt berörda eller funnit detta konstnärligt intressant, så han är nog glad över det. Och kanske är han även glad att någon t.o.m. finner hans bok så intressant att den bör ägnas en parodirecension!
Håller med dig om att det varit rätt snällt och harmlöst. Det är väl mer det där att folk undrar om det är jag. Det känns lite spooky, då måste man ju fråga sig: skulle jag kunna göra samma sak? och jo, det kanske jag skulle men inte med en enskild bok. Även om du har rätt i att det hela mer går ut över Tosse än över Flensmarck.
Skicka en kommentar