torsdag 29 januari 2009

Konstdrömmar

Jag funderar på hur den där människan tänkte, hon som spelade psyksjuk då. Hur man är skapt när man kommer fram till att det här är en bra idé. Vilken omgivning man befinner sig i, vilken "kultur" som råder där.
Ett tag i början på nittiotalet umgicks jag med konstnärer, generationen innan den här då, människor som snodde en parkbänk och ställde in i ett museum och sånt.
Jag kunde aldrig riktigt ta det hela på allvar, minns jag. Jag tyckte att det mesta var för dumt. Så småningom skrev jag en bok om den här tiden, en stilla ironisk bok, Arnes kiosk, som handlar om precis just det här. Hur odd en konstnär som gillar att rita och teckna är, hur ensam han eller hon kan vara i de där sammanhangen, hur svårt det är att hitta likasinnade.

Det närmaste jag varit ett projekt av det här slaget är då jag var med i ett "feministiskt nätverk", hack, hette det. Vi var fyra. Vi satt och diskuterade ett manifest på ett sunkigt fik på Odengatan. Sen skulle vi tvångsfaxa det till alla manligt dominerade arkitektkontor. Om de stängde av faxen på natten skulle vi linda det kring tegelsten och kasta in det genom fönstret!
Jomän, det var planen. Faxarna skulle annars skickas från en tobaksaffär som hyrde ut sin fax.
Vår förebild var gerilla eller om det var gorilla girls.
Men vi blev aldrig klara med manifestet, jag minns inte varför, så de manligt dominerade arkitektkontorens fönster förblev hela.

Och allas vår idol (eller var han bara min?) var en kille som bodde i en etta och som hade byggt om den till kontor! Han hade lysrör i taket och egen kopieringsmaskin och ritningshurtsar under sängen! Dagtid när man kom dit så syntes det inte att han bodde där! När vi senare åt middag med honom blev min man överlycklig för äntligen träffade han en svensk som var precis som Strindberg! Idolen satt då och talade om en ombyggnation av det hus där han bodde som om ombyggnaden var riktad mot honom personligen.
De gillade varann, minns jag. Han och maken.

Och när jag blev intervjuad av en ung kvinna om boken, Arnes kiosk, så tyckte inte hon att det gjorde något att den inte var direkt feministisk för hon hade hittat ett kvinnligt nätverk för arkitektur på nätet där jag var medlem. Det gav "cred" sa hon, och det var nog första gången jag hörde det ordet.
Jag fattar fortfarande inte var hon hittade det där nätverket nånstans. Själv har jag aldrig mer sett röken av det.

onsdag 28 januari 2009

Öken

Jag läser. Nu läser jag Le Clézios Désert och den är så fin. Jag kommer skriva om den på den andra bloggen.
Det är därför jag är lite frånvarande här.

söndag 25 januari 2009

Makïne

Annars har jag läst Makïnes senaste roman, La vie d'un homme inconnu. Strålande bok, texten ligger här.

Dementi

Mindre kul grej att skriva. På Axess blogg har ett par inlägg skrivna av någon som kallar sig Nils Karl Krister Nils Tosstenson publicerats. De talar mest om dagens poesi och kritiken av densamma. Det är inte jag som är upphovsmannen till dessa.
I det här inlägget, liksom i ett annat, har jag däremot kommenterat under namnet Ida Emma Pall Tosstenson. Vill inte precis påstå att jag ångrar det, jag var och är inte särskilt imponerad av den text Viktorson hade skrivit. Och i och med att jag nu säger som det är så borde det hela vara möjligt att reda ut och på så sätt få ur världen. Åtminstone min lilla del av det, i den mån det behövs.

Jag har funderat på de här inläggen. Jag tyckte till en början att det var en kul idé. Det finns en genre inom litteraturkritiken som det helt klart kan kritiseras genom parodi. Viktorssons artikel innehåller delar av det slaget. Men själv skulle jag hellre skriva dylikt utifrån ett mer allmänt resonerande än utifrån en enskild bok. Ska man angripa en bok så ska man stå för det med eget namn, annars blir det hela alltför komplicerat.
Jag tror även att man väldigt lätt undergräver sin egen trovärdighet, eller snarare inte sin egen trovärdighet utan forumets trovärdighet, i det här fallet Axess' blogg.
(Och jag tycker att det är lite tråkigt att det är på det här viset, men jag tror att det är så.)

Bon, det om detta. Hela världen kan jag inte se att det är. Och det får mig att tänka på en grej jag gjorde för... kanske knappt tio år sen?
Var i svärföräldrarnas hus över en jul, vi var många, säkert bortåt tjugo pers och det hela var ganska rörigt. Barnen var små och jag var allmänt stressad av det. Och grejer försvann hela tiden. Det blir gärna så när man är många. Man lämnar sin telefon på ett bord, nästa gång man ska ha den är den borta.
En dag förklarade min son för mig att han sett en av sina onklar göra rent sin ring med sonens tandborste. Då brast något för mig, kanske man kan säga. Jag blev så jäkla arg och utan att ta reda på om detta stämde så gömde jag svågerns rakapparat i ett linneskåp!
Stort mysterium, alla undrade. Nu var även en rakapparat borta, ingen begrep och inget kom fram...

Precis innan svågern och hans familj skulle åka hem och då alla var samlade i matsalen greps jag av dåligt samvete. Jag gick och hämtade rakapparaten, gick fram till svågern och förklarade det hela. Som det var.
Runt mig stod ett helt gäng svågrar och svärföräldrar och gapade, allihop precis likadana i nian, de är ju liksom gifta och syskon.

Och när jag berättar den här historien för fransmän så vrider de sig i plågor. Du skulle diskret lagt fram maskinen någonstans, där du var säker på att någon hittade den. Varför gjorde du det, Karin???!!! säger de till mig.

Säg det. Kanske för att få se den där minen, om man tänker sig en totempåle liksom, men likadana gapande ansikten. Så såg de ut. Kanske för att jag tycker att man ska stå för det man gör, även om det är pinsamt.

Inte vet jag. Och som sagt, det är inte jag som är Nils etc. Hade det varit det hade jag alltså sagt det nu.

fredag 23 januari 2009

Tre understreckare om läsning

har jag just tagit del av. Först den om Läsning som lust och last, en plädering mot läsning, åtminstone i hög grad, och i vilket fall som helst som socialt tvång och som snobbmarkör. Sen en så gott som totalt intetsägande: Litteraturen lika farlig som livet självt, samma problematik: blir vi verkligen moraliskt bättre människor av att läsa skönlitteratur och det är fan svårt att fylla en hel jäkla sida i SvD med argument mot det. Slutligen den enda som verkligen hade något intressant att komma med: Du är inte skapt för att läsa detta. Där själva hjärnan och människans förmåga stod i centrum. Och där även en sak som jag menar är grundläggande i frågan tangerades (i de andra två inte ett ord om den saken) nämligen att läsning ger ett bättre språk.
Poängen med läsning är just den, den som läser mycket får ett rikare mer varierat språk, det är nyttigt i många sammanhang, ibland mer än nyttigt.
Men att vi moraliskt skulle bli bättre eller sämre - ja, då är vi återigen i landet Jante, i drevens och moralisternas land.
Allt ska motiveras med högre moral - åtminsone inom räckhåll. Och det beskrivs ungefär som ett scoop om man säger att läsning inte ger finare människor.

Nä, tacka vet jag franska fd modersmålslärare som skriver böcker om läsning och grammatik. Det hela är mycket pragmatiskt, mycket jordnära, beskriver i tekniska termer varför man måste behärska språket. Varför man ska uttrycka sig tydligt och klart och utan missförstånd.
Där hjälper läsning, inget annat än läsning hjälper.
Men det verkar inte nordbor ett dugg intresserade av. Eller jag misstänker att de helt enkelt inte begriper det.

torsdag 22 januari 2009

Två böcker

Har varit ute och köpt två romaner, Makïnes senaste, läs lite mer om den här, och Ingeborg Bachmans Malina i fransk översättning, mest beroende på Bodil och Jelenas Salong, tror jag.

Här händer annars precis ingenting.

tisdag 20 januari 2009

Drottning Blanka

Häromdagen blev jag lite sugen på att vara uppvuxen i Varberg på sextiotalet. Tänk att ha minnen av en svensk småstad medan den ännu var småstad, med tygaffärer och bensinmackar och skoaffärer? Lennart och Bodil snöade in helt på väsentligheter, kändes det som. (Jag är helt allvarlig!)
Själv försöker jag nu dra mitt strå till stacken, jag menar att man inte kan tala om drottning Blanka (inte ens som plan) utan att någonstans få med den här bilden.
Men så har jag också en dotter som heter Blanche.

torsdag 15 januari 2009

Fängelset och träden

Fantastiskt ljus idag. Tänkte försöka pigga upp den här något gloomy (antikbehandlade) bloggen. Var på marknaden, Port Royal, alla försäljare stod och käkade på något redan, önskade gott nytt år och god hälsa, Monsieur Fläsk undrade om vi varit i Norge över julen. Knappast. Jag är dansk säger jag, och Madame Fågel bredvid skakar på huvudet. Vi diskuterade som vanligt jakt. Monsiur fläsk försökte få det till att vi lockar på älgarna med enorma rör som vi blåser i. Jag sa att han blandade ihop älgarna med kängurur. Dem kan man väl inte äta, svarade han rundögt och Madame Fågel förklarade pedagogiskt att alla djur kan ätas.
Med andra ord, allt var som vanligt.
Jag köpte fyra bananer och tio frankfurterkorvar. Nu tänker jag att det borde ha varit tvärtom.

Bilden illustrerar vårljus.
Hej.

onsdag 14 januari 2009

Jag borde bli pr-konsult?

Helt klart att jag kunde bli media-rådgivare, om man läser detta. Karln har rätt i det mesta utom möjligen att traditionella kulturredaktioner legat lågt därför att de "kan" det här. Nej, de struntar i det för Marklund tillhör inte deras miljö. Skvallerfaktor noll för dem. Så enkelt är det.
Sen vet jag inte om det tjänar så mycket till att "varna" "traditionella" media. Jag ser ytterst få undantag i svenska media, vilket medium har tillräcklig integritet för att strunta i den här pseudohändelsen?
Det kan man inte ta reda på förrän stormen har bedarrat. Men vi kommer att få mer. Marklund har inte betalt tevelicensen? Marklund har haft svart städerska? Marklund har inte gett en andra chans åt någon annan som förtjänade den?
Jag lovar. Mer kommer.

Vad tycks, Thompa?

Det var en en dag i slutet av september, fortfarande sommarvarmt då det kom ett helt fantastiskt åskväder! Det blev mörkt som - kanske - de där timmarna som Jesus hängde död på korset? som Rembrandt har gjort en helt osannolik gravyr över.
Men här varade det förstås bara några minuter, sen glesnade molnen och skyfallet upphörde.
Men eftersom det var mitt på dagen, eller i alla fall nästan, så hade inte många ljus tänts, staden kunde lika gärna vara en skog i skymningen, med typ en skogvaktarstuga upplyst där nere.
Utsikten är hos svärföräldrarna, över en i Paris också historisk plats, om än inte lika välkänd som Bastille. Här var barikaderat -68. Maken och hans syskon såg molotovarna och gatstenarna flyga där nere. Det var ett jädra liv men ingen tycks ha blivit särskilt traumatiserad av det.
Skadorna får nog snarare sökas på annat håll.

Av(s)lutad antikbehandling

Jättesvårt med antikbehandling, jag ska inte tjata men nu har jag dystrat till det här ytterligare. Nu får jag ge mig.
Som sagt, stort tack för era kommentarer, det var inte meningen att avsluta bloggen, bara att till slut hamna i en blogg i svart på svart. Något som kändes mer och mer troligt ett tag.

Och vad mera är, nu kan jag ju aldrig byta ut de där tårtljusen? Helt missvisande signaler egentligen, det ser ut som när man kommer in i en grekisk-ortodox kyrka.
Vilket jag i och för sig inte har något emot, men inte associerar till Sverige direkt.

Hm. Jag får leva med det här ett tag, sen byter jag bild igen! Det ska bli kul!

PS. Bara för att jag skrev överskriften nu så kom jag att tänka på den tid då man avlutade gamla möbler. Det kan bli nästa projekt, jag avlutar bloggen! Den blir blekare och blekare och syns (återigen) snart knappt alls!
Det ska också bli kul.
Men jag lovar att den aldrig mer ska heta Royal Häst. Det har jag kommit över.

tisdag 13 januari 2009

Antikbehandling igen

Nu har jag aantikbehandlat hela bloggen. Den blir gråare och gråare. Snart är allt svart. Då syns den inte mer. Det är rimligt. Allt har ett slut.

Barbariet

Finns inget jag tycker så illa om(?) som denna hemgjorda rättvisa som Sverige håller sig med. Marklund ska nu dras i smutsen, mobben känner vittring av blod, bloggrubriker som "Nu ska Marklund hängas" figurerar på knuff.se. Och jag antar att vi fortfarande inte sett kulmen på det här drevet.
Alla vet väl vid det här laget något om bakgrunden. Jag orkar inte dra den. Senast i raden är ett antal "brottsoffersspecialister" som ondgör sig över Marklunds moral i DN. De konstaterar att Marklund håller sig med dubbelmoral.
Jaha. Och sen när blev det olagligt?

Men det kan man förstås pröva genom att åtala henne eller snarare förlaget - för något. Låt rättvisan ha sin gång! Men om nu det visar sig lönlöst - ja, då är det bara att svälja citronsaften. Blåst på femtionio spänn för en pocket.
Kunde vara värre.

Problemet med denna uppretade mobb är förstås att den gick på taktiken. Problemet är att den inte hade redskap att analysera det den läste, att den inte kände igen en text i en tämligen begränsad genre. Att den inte såg att personerna var klichéer, att den lät sig luras.
Det kan vi tacka det svenska utbildningssystemet för.

Nix, jag tänker inte säga att den som ger sig in i leken får leken tåla och hela biddevitten.
Låt mig gissa, när det här har gått för långt så kommer någon, gissningsvis "feminist" dyka upp till Marklunds försvar och säga att det är den svenska avundsjukan och hon har råkat ut bara för att hon är blond och snygg och tjänat si och så mycket pengar.

Men i själva verket är det så att det här har Marklund råkat ut för därför att hon bor i ett protestantiskt land. Men den parallellen orkar jag inte dra just nu.

FYK: Jag granskar kommentarerna innan publicering, tillfälligtvis.

Våldsam Antikbehandling

Har antikbehandlat tårtljusen. Vad är det egentligen, att antikbehandla något? Göra bilden lite mindre gräll?
Man borde nog antikbehandla verkligheten. Inte sepia, det blir för gult, det ser lite giftigt ut ibland, som om vi levde i en ständig skymning under natriumlampor.
Så förskräckligt, om man tänker efter?!

Alltså, ett råd: Antikbehandla ytterst sparsamt.
Kan man för resten antikbehandla möbler och sånt? Man köper en ny stol, man kastar den från tredje våningen några gånger så att den blir skrapad och lite skev.
Men vad har hänt med din nya stol, undrar kanske någon då.
Jag har antikbehandlat den, svarar man.
Men är du galen? Antikbehandlar gör man med lasyr!
Jaha.
Och så åker man och köper en stol till och lite lasyr. Man målar på lasyren men tycker att stolen ser ny och antikbehandlad ut. Inte antik i sig.
Snygg stol, säger folk då. Var har du köpt den?
På Ikea, svarar man. Den är antikbehandlad.
Det var som fan. Det skulle jag också kunna göra med en grej jag har. Har du kvar färgen?
Här. Du får den, det är inte färg, det är lasyr.
Strunt samma, här ska målas.
Vad är det du ska antikbehandla, då?
Min dator. Gillar inte färgen.
Aha. Ja, om jag får säga vad jag tycker så tycker jag nog att den första stolen blev bäst. Den jag kastade ut genom fönstret några gånger. Den ser minst ny ut.
Säger du det?
Jepp.
Men en dator kan man väl inte kasta ut genom fönster hur som helst, då går den väl sönder?
Säg inte det. Man lägger den i kartongen först.
Okej, jag testar.

Sen går det några dagar och så kommer den där typen tillbaka.
Min dator är trasig.
Jaså, vad har hänt?
Jag har antikbehandlat den.
Jamen en dator kan väl aldrig vara eller se antik ut?! Är du dum i huvet eller?
Men, det var ju du som sa---
Nänä. Antik går inte. Antikbehandlad går. Jag har mer färg. Men nu kostar den pengar.
Nä, jag vill nog inte det, för datorn är i alla fall trasig. Du kan få den, jag måste köpa en ny.
Okej, jag tar den.

Nu slutar jag igen. Men jag tycker att vi ser ett mönster här. Antikbehandling ökar konsumtionen, ytteligare en orsak att vara försiktig med just den.

Hej.

måndag 12 januari 2009

Jag snor kommentarer jag skulle vilja ha här

Någon som kallar sig karpstryparen har skrivit det här i en kommentar på en blogg (Marcus Wallgrens) där inlägget handlade om vigsel av samkönade par.


karpstryparn

Vad är för trångsynta typer som vill ta bort äktenskapet? Äktenskapet är avsett för man och kvinna och ingen äkta präst viger ett samkönat par.

Sedan ska det tydligen inte längre heta man och hustru, utan make och maka.

Men vad är skillnaden? Ingen alls, eftersom make fortfarande betyder man och maka hustru.

För man kan ju inte säga “Nu är ni make och make” eller “maka och maka”.

Det är ju helsjukt!

Jag är helt emot äktenskap eller partnerskap för människor av samma kön, jag är också helt emot att de ska få ha barn.

Orsaken till detta är enkel:

Äktenskapet är avsett för man och kvinna, inget annat.

Men visst, om samkönade ska få vigas så kan vi ju lika gärna börja viga människa och djur också då.

Vid ett tillfälle i USA så var det en karl som gifte sig med en guldfisk och alla bröllopsgästerna hade med sig varsit akvarium.

Ska vi ha det så i Sverige också?

Eller varför inte insekter?

“Ja, det här är min fru, hon är ekoxe och är bördig ifrån en ek här i närheten”.

När det gäller barnen så kommer barnen i en samkönad familj att få en snedvriden uppfattning om hur en familj ska vara.

“Hej, det här är min pappa Arne och min “pappa”…”mamma”…….Bertil-Kerstin!”

Dessutom kan barnet bli mördat med tanke på allt hat emot homosexuella, lesbiska och andra icke-heterosexuella som finns.

Man måste tänka på barnets bästa.

När det gäller icke-hetersexuella så har de avsagt sig allt som är avsett för heterosexuella, t ex äktenskap och barn.

Det beror på deras sexuella läggning.

Bisexuella går däremot ann, tycker jag, för de är i alla fall hälften rätt, så att säga.

Bananskal i klassrummet

Blev lite uppiggad av att göra engelskaläxor med ett av barnen. I slutet av övningen skulle man hitta på en liten vardaglig historia om en scen i klassrummet. Man skulle göra det originellt, stod det. Barnet hade ingen inspiration. Jag föreslog att det kunde ligga ett bananskal på golvet i klassrummet när lärarna kom in. Barnet lyste upp. Sen förslog jag att läraren trillade och kanske bröt benet. Barnet var tveksamt, tillade att ingen skrattade. Kanske dog läraren, sa jag. Nää, sa barnet. Nähä. Men då kom rektorn in rummet och alla barnen reste sig upp och han klev framåt och han klev över bananskalet! medan alla väntade på att han skulle trilla.
Jag tror inte att det går, sa barnet. De kommer tro att jag driver med dem.
Kanske det.
Men om du testar med att det ligger en liten matta i klassrummet då?
En liten matta?
Ja, en liten matta som fröken lagt dit för att se om ni gillar den?
Jaa, men varför skulle hon göra det?
För att dölja alla bananskalen, sa jag.
Då exploderade barnet.

Jag är asdålig på läxhjälp.

Exitstensen 2

Och så mitt i alltihop, något som det här. Förbryllande i nyhetsflödet. Har han rätt? Förmodligen. Kan vi göra om oss, se världen på ett annat sätt? Antagligen inte. Kan vi komma närmre ett annat sätt att se om vi försöker? Definitivt. Skulle det finnas poänger med det? I allra högsta grad. Är någon intresserad av att försöka? Antagligen inte.

lördag 10 januari 2009

JC


Vet inte hur pass intresserad läsekretsen är av marinarkeologi, själv insåg jag dock häromkvällen att jag borde ha blivit fransk marinarkeolog i Arles.

Helt sanslöst vad med grejer de plockade upp ur floden från den gamla romerska flodbotten. De hittade en Neptun, flera bitar av en liten Venus med runda kinder, bitar ev ett tempel och så hittade de en sorts praktpjäs, förstod man, ett porträtt av Julius Cesar, som var den som grundlade staden.
När det kom till identifiering av Julius så inkallade man en dansk arkeolog. Han kom, en äldre herre som såg helt sanslöst dansk ut! Vitt hår och vitt skägg, rejält nedrökta tänder och jeansjacka. Med sig hade han sin fru.

I alla fall, dansken kollade, bad fransoserna vända och vrida på bysten. Han var tyst och tog mycket god tid på sig. Sen kom sanningens ögonblick och då bekräftade han på franska med stark dansk brytning att det var som det franska teamet hade hoppats: bysten var ett porträtt av JC - gjort under hans levnad!
Tydligen, och om jag fattade det hela rätt, är alla andra porträtt av JC kopior gjorda efter andra byster.
Den franske marinarkeologen var i tårar.

Sen höll de på och tog stenprover och det ena med det andra. Det var väldigt tekniskt. Men jäklar vilken tjusig dansk!
Tänk att liksom vara orakel på en sån grej!?

Ja, jag säger bara det. Marinarkeologin är en jätteintressant nisch.

Hej.

fredag 9 januari 2009

Svensk dikt

Kan inte hjälpa men jag tycker att det här är jättekul. (Läs även kommentarerna.)
Mycket roligare än debatter om kulturkonservatism.

Nya kontakter


Tänkte lite mer på det här sen. Charlie har då en ny amerikansk bekant som har flotta pokaler bakom ryggen. Själv menar hon att hon bara har några simborgarmärken att komma med.
Men jag tänker att det är nog inte så lite!
En märkessköld kan bli en fin upptakt till intressanta spontana samtal på ett amerikanskt kontor! Man sätter dit snöstjärnorna, simborgarmärkena (självklart går även andra simmärken bra), majblommorna och vad man nu har.
Någon undrar lite försiktgt vad det är frågan om och man börjar förklara:
- This is the Snöstjärnan Reward that I got after skiing et least five kilomitörs. I was eight.
- Oh, really? You had skiining as a hobby when you werw a kid?
- No, we had no choise, everybody must ski in Sweden. Every day.
- Oh, I see.
- Jomän, and this is another Swedish speciality that we are very proud of. The majblomma. Mayflower, you know.
- So, there were Swedes in the first ship to the States? Rewarded Swedes?
- No no, we buy these little things for Välgörande Ändamål in may. Aren't they cute?
- Very. And the other badges?
- Swimming, sir. We swim like fishes in Sweden, under the Ice.
- Under the Ice???
- Yes. More of a sport that way, don't you agree?
- I say, well, thankyou so much for this information. Where can I buy the velvet stuff?
- On postorder. The net. You search om Märkessköld, and there you are!
- Fantastic!

Nåt sånt, tror ni inte på det? Jag tror absolut att Charlie får nya kompisar om hon vågar ta steget. Mot märkesskölden.

Hej.

torsdag 8 januari 2009

Vår tids Big Fråga

En som vet mycket om hur det är på andra håll än i Sverige är Thomas. Han skriver bra om den pågående konflikten i Israel-Palestina. En knut som både är svår att hålla reda på trådarna i och som är svår därför att man inte kommer på någon bra lösning. Ibland känner jag mig fortfarande som en arkitekt - en arkitekt pratar i och för sig gärna men han eller hon vill trots allt alltid finna det bästa möjliga svaret på ett antal frågor, finna en lösning på ett problem. Och i Gaza verkar det svårt.
Arafat var förmodligen, som Thomas säger någonstans, en maktmänniska som personligen la beslag på de ekonomiska tillgångarna. Samtidigt säger man här (Arafat fick även hederslegionen, om jag minns rätt av de Gaule - är det verkligen möjligt?) att så länge han satt i toppen så fördes ändå en dialog. Hamas är fullkomligt ointresserade av dialog och erkänner inte Israel.
Bingo.
Och i Expressen har man översatt en text av Bernard Henri-Lévi, filosof och författare av judisk börd. (Lite som en fransk Göran Rosenberg, typ.)

På något sätt så tror jag att konflikten i Israel-Palestina är själva knuten eller nedfallsplatsen för den sten som sen sänder ut ringar över hela planeten, orkancentrum i Wangaratta, navet - eller kalla det vad man vill - här koncentreras motsättningen väst och öst, religion och ras, sekulärt och fundamentalism.

Och det är därför jag skriver det här, inte för att jag har några svar eller ens är tillräckligt insatt i frågan - utan för att det är en av de frågor som man måste sätta sig in i och, så gott det nu går, försöka föreställa sig en lösning på.

onsdag 7 januari 2009

Putain, putain


Och nu urartar det här - med Arno, sista idolen i facket. Även han belgare. Sjunger på flamländsla, franska och engelska och det här är en tidig låt som han gjorde då han var med i gruppen TC Matic (tror jag) och som liksom är punk. Även om inspelningen är gjord senare.
Det som är kul är refrängen: Putain, putain, c'est vachement bien, nous sommes quand même tous des Européen. (Fri översättning: Fitta, fitta, det är för coolt, vi är, trots allt, allihop européer.)
Och det sista uttalar han hyperbelgiskt, öruppiäng, typ.

Killen verkar hur råddig som helst och har gjort helt fantastiska sånger. Les Yeux de Ma Mère tex. Men dem får ni leta reda på själva.
Och nu hoppas jag verkligen att det är slut på det här trallandet!

Piaf - La foule


Har tubat mig genom en massa franska chansoner här, och väljer den här. Den lilla, lilla tanten i det fullkomligt omänskliga strålkastarljuset på Olympia. Kolla hur händerna valsar, och hur hon liksom ser i ut i svärtan som om det vore frågan om universum.
Ingen (utom Brel) rullar på r-en som hon.
Och den där folkmassan hon vistas i, som hon sjunger om. En folkmassa i valstakt, en folkmassa i vågor som för henne fram och tillbaka, mot och ifrån någon.

tisdag 6 januari 2009

Jef


Eftersom Bodil håller på att läsa Soffan fick jag för mig att jag skulle lägga in en av förebilderna till huvudpersonen, nämligen Brels "Jef".

Det handlar om Jef som är Brels kompis, de befinner sig på trottoaren och Jef är full som ett ägg och grinig - förstår man av Brels lockande på honom. Jef, kom nu, säger han hela tiden, kom, vi går härifrån, sluta gråta bara för att trekvartshora övergivit dig, en falsk blondin... Rör på hundrakilosskrovet, sluta larma, Jef, det här är ingen trottoar längre, det här är bio!
Kom så går vi och äter pommes och musslor och musslor och pommes, kom så går vi till Madame Françoise, där finns flickor, har visst hört att det till och med finns nya...
Nej, du ska inte dränka dig och det enda du klarar av är inte att hänga dig.
Kom nu Jef, kom så dricker vi lite till, kom, jag har fortfarande min gitarr...

Ja, ungefär så... Två äldre gentlemen på en trottoar nånstans i en stad i Belgien.

Existensen

Visserligen är jag väl politiskt nån sorts folkpartist - har i alla fall mest röstat på dem, men det underliga är hur man blir och vad man blir. Har en god vän som talar om sina olika existenser och att hon måste skriva julkort till dem som har med dem (existenserna) att göra. Jag skriver inte julkort till min historia, men borde antagligen. Hur som helst: just nu har jag en sorts liten existens som låtsasledarskribent. Kanske har politiken förlorat en talskrivare i mig?

Samtidigt så är man ju en sorts svar på de svar man får. Man skriver en bok. Det går bra. Då skriver man en till. Det går mindre bra. Då tar man reda på varför (och det tar ett tag!) och så försöker man göra något åt det och så försöker man redovisa vad man kommer fram till - skälen till att det gick mindre bra sas och då blir man folkpartistisk ledarskribent!
Det är där jag inte hänger med riktigt längre.

Vad jag menar? Jag menar bara att jag trodde att jag ville bli författare, men det verkar som om jag har fler läsare som - just det! - folkpartist!
Inga länkar finns, inga officiella dokument heller. Jag är inte med i något politiskt parti, lovar på heder och samvete,

Er tillgivna,

måndag 5 januari 2009

Snö

Alltså, idag har det snöat hela dagen och sonen kom hem vid lunchtid och sa glatt att man inte kunde spela pingis, man kunde inte göra nånting, bara kasta snöboll. Hans syster hade glidit förbi nedför boulevarden med sina kompisar och ropat titta, vi glider! på väg till McDonalds.

Och jag har inte varit utanför dörren och inte tagit några foton på Montparnassekyrkogården i snö, vilket jag tror hade blivit bra foton. Jag har försummat bloggen och dagen och själva snön.
Men jag har skrivit en bit på en underbar roman. En av många, men den mest underbara.
Det är inte så lätt. Icke underbara romaner är enklare.

Men vem har sagt att allting ska vara lätt?

söndag 4 januari 2009

Klimatfrågan löst


Jag har tänkt ganska mycket på det här med klimatfrågan och nu har jag tänkt att teflon nog faktiskt inte är bra. En teflonpanna bidrar i allra högsta grad till konsumtionshetsen. Den blir efter två år oduglig och måste ersättas med en ny. En väl instekt gjutjärnspanna däremot håller tre generationer. Minst.
Så om ni vill ha min uppfattning i frågan så är det bojkotta teflon.

lördag 3 januari 2009

Dagens outfit

Yes, jag hittade exakt den bild jag behövde! Har varit i balettshopen Repetto igen, inte för min egen skull direkt, utan för att jag har ett barn som dansar.
Men det är en flott affär. Högt i tak och kristallkronor, parkett på golvet och enorma provhytter bakom tunga röda sammetsdraperier med guldkrokar att hänga upp ena halvan på. Röd sammetsfåtölj för gamla mamma att vänta i framför fem meter hög spegelvägg som speglar draperierna - och så alla dessa skor och tossor, benvärmare, koftor och tutuer (vad heter det på svenska, en sån där rakt utstående hårt stärkt tyllkjol?) och märkliga puderfärgade plagg att värma bara armarna i...

I alla fall kom jag fram till att jag vill ha såna där dojor som Gainsbourg hade, vita knytskor från Repetto med jättetunna sulor, till det har man lite för korta svarta jeans och stor arméaktig parkas. Det har man redan, fast man har svarta skor istället - det ser mindre kriminellt ut, men det funkar ganska bra ändå. Om sulorna är tunna och brallorna korta, och det är de.

Tyvärr har man slutat röka, men om det blir aktuellt med fotografering (och man vet ju aldrig) så tänker man köpa ett par såna där vita gangsterdojor och ett paket cigaretter. Om man hade kunnat hade man fixat skäggstubb, men det kan man nog inte.
Bara så ni vet.

Stridens skönhet och sorg

heter som de flesta nog redan vet Peter Englunds bok som kom ut i höstas på Atlantis.
Nu har jag läst den i ett hus på franska landsbygden där minnen av just första världskriget finns på vindarna, hjälmar, granatbitar och uniformer - för resten också från andra krig. Min svärfars far och farfar blev båda offer för det första världskriget, den ene stupade och den andre dog i sviterna av skadorna. I en fransk släkt av militärer är det förstås inte så ovanligt.

Har även försökt förklara vad det är för sorts bok för franska svågrar och svägerskor. Och kommer fram till att det är en bok med utgångspunkt i enskilda öden, ”vanliga” människors egna berättelser om kriget. Svågrarna frågar om Englund har varit i privata arkiv då, för att få tag i brev och dagböcker, och jag konsulterar referenslitteraturen och ser att de flesta Englund här skriver om verkar på något sätt redan ha gett ut sina minnen i tryckt form. Eller också har någon annan gjort det i deras ställe, som dansken Kersten Adresens mamma.
Det är alltså en sorts parallelläsning av arton europeiska och ett amerikanskt vittnesmål (tillsammans med annan referenslitteratur) som Englund omformar till en krönika över det första världskriget, en berättelse med lika många fokus som berättare, men ändå tätt sammanhållen av Englunds egen ton och stora vetande.
När jag läser tänker jag att han funnit ypperliga skribenter, känsliga människor, kritiska eller entusiastiska till själva företaget som är kriget, men alltid uppmärksamma på den detalj som gör en text läsvärd. Det kan vara himlens färg eller som då den flottaste deltagaren, den ungerska officeren och kavalleristen Pál Kelemen, på avstånd ser på eleganta kvinnor med en ojämförlig melankoli.
Med hjälp av dessa öden reflekterar så Englund över det första världskriget, eller man kan säga att han blir dirigenten för nitton stämmor som faktiskt sjunger i harmoni under hans ledning, trots att de är av olika uppfattning om kriget i sig och trots att de kommer från båda lägren. Är motståndare.

Boken framstår i mer som ett musikstycke, här finns en sorts upptakt med krigsutbrott och i somliga fall en hel del entusiasm inför detta, här finns ständiga påminnelser om nationalism och propaganda och bevis för tesen att det första offret i kriget alltid är sanningen.
Men här finns också i själva upplägget något som påminner om Ravels Bolero, ett anslag som växer i omfång, en berättelse om en ordning som tar över, ekar och dånar och mullrar utan att mänksligt ingripande längre är möjligt. Kriget rullar på, blir mer och mer vansinnigt, allt fler inser galenskapen men ingen kan stoppa det.
Genomförandet av det faktiskt grandiosa temat är det som imponerar allra mest i den här boken. Lite är det som att stå på någon av dessa krigsskådeplatser, ett europeiskt landskap med byar, kullar, skogar och åkrar - och vid horisonten ana damm och buller. Så småningom kommer dammet och bullret närmare och visar sig innehålla en gigantisk här på marsch, inledningsvis med pukor och trumpeter, rätt snart mer dämpad för att i slutet då den försvinner vid ”den andra” horisonten vara ett litet gäng utmärglade trashankar som stultar fram på träben och med hjälp av varann.

Och som en ond och bortglömd fe kommer i en tjugonde kort stämma en viss Adolf till tals, citatet ur Mein Kampf är kort men sätter ord på känslan inför det tyska nederlaget, ord som då de publiceras 1925 kanske inte låter så farliga men som onekligen leder rakt in i dåtidens framtid - för oss som har facit i hand.

Mina litterära associationer går främst till Irène Némirovskys Storm över Frankrike som beskriver en bit av andra världskriget på ett likartat sätt. Ett antal öden blandas som korten i en kortlek, men i hennes fall binds de samman då hon skriver en roman.
I andra hand till (likaså franskryske) Makïnes De franska testamentet där Rysslands hela nittonhundratalshistoria finns med. Jag tänker främst på krigsinvaliderna som han kallar ”samovarerna”. Män som saknar både armar och ben och som tar sig fram genom att vara fästa på en liten bräda försedd med hjul.

Ja, med svenska mått mätt är Englunds bok ovanlig. Han tar sig an ett ämne som jag tror är just främmande och glömt för många svenskar, precis som det var för mig innan jag flyttade till Frankrike.
Och i förståelsen för den ”europeiska diskussionen” - det som format det Europa vi står i idag, är den här boken, återigen med svenska mått mätt, ovärderlig. Detta krig som så småningom ”imploderar”, faller på sin egen orimlighet, är tillsammans med det andra stora kriget och Förintelsen förutsättningarna också för den nation Sverige har blivit och är idag.
Att tänka bort det går förstås inte, ändå kan man konstatera: utan det hade allt varit helt annorlunda.

fredag 2 januari 2009

Gissa berget

Hej!
Är hemma igen och har sett ett berg i ett alldeles fantastiskt ljus. Himlen öppnade sig och ned mellan molnen for en sned solstråle just på bergets snötäckta krön.
Och för att pigga upp er så här i början på det nya året tänkte jag att ni skulle få gissa vilket berg det är! Ledtråd.
Det finns andra berg i omgivningarna så det här är inte jättelätt, vilket man först skulle kunna tro.

Imorgon lägger jag ut en text om en till asbra bok skriven på svenska av en svensk.
Annars har jag läst en liten text av Proust där han går lös på William Morris inredningsidéer och John Ruskins idéer om läsning.
Vet inte om jag eller Proust fått allting om bakfoten, eller om jag helt enkelt minns fel. Men som jag kommer ihåg det så var Morris en bra kille (nästan svensk sosse, liksom). Han ville att det skulle bli fint. Arts och crafts och allt det där. Jättefint.
Men Proust är skeptisk. Hans tolkning av Morris är att bara det funktionella eller utvalda är vackert. Man ska med andra ord (enligt Proust) ha ett rum där man ser att sängen är en säng och behöver man hänga upp något på väggen så slår man i en spik, men det ska synas att det är en spik, och på den kan man möjligen hänga en reproduktion av Botticellis våren.
Proust kontrar med sitt barndomsrum i en liten sömnig by i skuggan av en ENORM kyrka, där allt mest liknande ett litet kapell, på väggen ett kors med välsignade kvistar, en byrå lik ett litet altare och så vidare. Inget i Prousts pojkrum var valt av honom själv, inget var där för hans skull, hans förnimmelse av rummet är snarare att tingen där hade funnit sig till ro och att de var där för sin egen skull.
Han kan inte tänka sig något värre än ett rum där han själv valt allt. Där han aldrig möter en annan människas tanke eller för den delen "smak", vilket är ett rätt felaktigt ord i sammanhanget.
Och vad gäller Morris idéer om läsning är han ännu mer skeptisk, man kan faktiskt säga att han sågar dem rakt av med hjälp av Descartes. Som hade sagt samma sak men långt tidigare och dessutom dragit slutsatser som nådde längre än Morris'.

Jag tycker att det var rätt skönt att läsa den här lilla boken. Jag gillar också det råddiga och av någon annan valda, vem säger att jag väljer rätt?